Så har det hänt igen: svenska biståndspengar har använts till något helt annat än vad vi hade tänkt oss. Den här gången har de slussats in i Colombias kommunistiska parti och använts till valkampanj. Meningen var att pengarna skulle användas till ”lokal utbildning av partimedlemmar”, väldigt oklart det också men enligt Vänsterpartiets Ann-Margrethe Livh, ansvarig för projektet, fokuserar vänsterpartiets biståndsorganisation främst på kvinnoprojekt, så vi får väl anta att det är till sådant pengarna skulle ha använts.
Livh är heligt förbannad, enligt egen utsago. Jag är förstås inget fan av kommunism, medan Livh säger att hon inte har några problem att samarbeta med regelrätt kommunistiska partier så länge projekten är schysta. Det visar på vänsterns fortsatta relation till kommunismen, oavsett retoriken som hävdar annat. Men det är ett sidospår i sammanhanget, för Livhs ilska är förståelig och sund. Det visar att vänsterpartiet, trots deras nära relation till kommunistiska partier världen över, inte accepterar att biståndspengar används till annat än att hjälpa de svaga.
Vi må ha många olika åsikter om hur biståndspengar ska användas, jag och vänstern, och jag är högst tveksam till om ”utbildning av partimedlemmar” är det bästa sättet att använda dem. Jag förespråkar istället varianter av hjälp till självhjälp för utsatta människor. Att ge biståndspengar till politiska organisationer kan vara högst problematiskt, möjligen undantaget regelrätta människorättsorganisationer. Bistånd bör användas till att öka levnadsstandarden hos människor. Att lära dem om jämställdhet är ju bra, men kanske inte det svältande människor bäst behöver där ute i världen. Det känns dock bra att jag och vänsterpartiet är överens om en sak: pengarna ska inte användas till valkampanjer.
Problemet med biståndspengarna som slussas via de svenska riksdagspartiernas biståndsorganisationer är också ännu större än som framgår i Expressens artikel. I en artikel i OmVärlden framgår det att Sida stoppat utbetalningar till flera av dessa organisationer.
”Försvunna kvitton och fakturor, undermåliga rapporter, revisionsintyg som saknas och mål som aldrig följs upp.”
”OmVärldens granskning visar att Sida stoppade utbetalningarna till fyra av de sju biståndsorganisationerna i fjol. De som fått bakläxa är Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.”
Citat ur artikel av Fredrik Nejman i OmVärlden, publicerad den 9 mars 2010
Det är högst problematiskt att slussa biståndspengar från det statliga Sida genom partipolitiska organisationer, minst sagt. Dels kan dessa samarbeta med väldigt tvivelaktiga organisationer i andra länder (betänk att alla riksdagspartier har rätt till denna typen av bidrag – inklusive Sverigedemokraterna om de kommer in i riksdagen efter valet), dels är uppföljningen undermålig. Sida må ha dålig koll på sina egna projekt (se min och Erik Schellers artikel på Newsmill om detta, publicerad i höstas), men partierna har inte någon egen vana av att utföra denna typ av uppföljning och risken är därför ännu större att fel inte uppdagas i tid. Hans Linde (V) menar att det bästa vore att avskaffa den här typen av stöd helt för att våra skattepengar inte ska hamna på villovägar. Nyktert och uppfriskande synsätt från vänsterpartiet, som ju annars brukar vara duktiga på att tycka att det finns en outtömlig skattkista att håva från – tar pengarna slut kan man ju alltid höja skatten lite till liksom.
Jag är benägen att hålla med. Visst har Folkpartiet liberalernas egna Silc inte haft några gigantiska problem av den här typen och visst arbetar man mest med att sprida demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Tyvärr kan inte ett gott exempel försvara systemfelet. Hur gärna jag än vill att Silc ska kunna behålla sitt anslag, är jag inte villig att låta ett system av den här typen fortgå. Det garanterade stödet till partiernas biståndsorgan bör därför utgå och istället får de ansöka, som så många andra organisationer, om projektanslag för specifika projekt de vill genomföra. Det är inte heller optimalt, men det innebär att Sida blir inblandat på ett annat sätt och att det finns en chans att granskningen blir bättre.
Sen måste Sida också förbättra sin uppföljning, men det är ett helt annat kapitel, eller kanske till och med flera volymer.
