Avtalsrörelsen är i full gång och konfliktvarslen har börjat regna, som vanligt. Då är det uppfriskande att se att Svensk Handel återigen tänker ta initiativet för att förhindra en påskstrejk inom handeln. Precis som Svensk Handels vd Dag Klackenberg säger, bygger idén om att industrifacken ska vara normerande på att de faktiskt kan komma överens. Om de drar ut på tiden kommer andra branscher att tröttna och skriva egna avtal som de själva anser rimliga. Samma sak försökte Klackenberg göra förra gången det var avtalsrörelse, men då kom det ett veto från Svenskt Näringsliv vilket tvingade handelsanställda att gå ut i konflikt, trots att de var fullständigt överens med sin arbetsgivarpart. Rent utsagt idiotiskt.
I år kommer vi förhoppningsvis att få se en annan utveckling. Industriavtalet drar åter ut på tiden och hotet om konflikt växer. Hinner man inte innan handeln skriver sina egna avtal, kommer det att bli svårt att än en gång köra över handelns parter. För tre år sedan hade industrin fortfarande en stark ställning. Idag börjar fler och fler inse att det inte är den traditionella tillverkningsindustrin som är den primära motorn för tillväxten. Istället är det olika former av tjänster som driver tillväxtutvecklingen i allt högre grad och som framöver kommer vara den primära industrin i Sverige. Att då hålla fast vid en gammal ordning kommer att bli allt svårare.
Till detta kommer att vi behöver ställa om värderingen av olika arbeten i Sverige. Kommunal har försökt att få upp sina löner jämfört med andra sektorer, men har ännu inte lyckats. Speciellt industrifacken är väldigt ovilliga att ge mer pengar till yrken som tar hand om människor och finansieras med offentliga medel. Istället håller industrifacken hårt på att de ska vara normerande. En orimlig hållning enligt mitt tycke, inte bara för att kommunals yrken ofta domineras av kvinnor och att det därmed är en jämställdhetsfråga, utan också för att olika former av omsorgsyrken borde vara bland de högst värderade av de yrken som inte kräver högskoleutbildningar och studielån. Att exempelvis sjuksköterskor dessutom har just högskoleutbildning och studielån gör ju att deras löner borde uppvärderas ännu mer.
Istället för att hålla fast vid gamla föreställningar till varje pris, borde varje sektor få större förhandlingsutrymme att skriva avtal som överensstämmer med dels vad som är rimligt att ge i lön utifrån en modern samhällsekonomi och dess prioriteringar, dels vad marknaden faktiskt är villig att betala för en viss typ av tjänster. Jag är övertygad om att lönerna för exempelvis många kvinnodominerade yrken skulle höjas jämfört med manligt dominerade yrken som tillverkningsindustri och byggsektorn om så blev fallet. En stor bromskloss när det gäller mer jämställda löner idag är nämligen industrifackens konservativa inställning till hur lönebildningen ”ska” vara.
