Den förlorade kontinenten

The lost continent brukar vanligtvis syfta på platser som Atlantis. I de rödgrönas fall är det istället Europa som mystiskt försvunnit från kartan.

Världen enligt de rödgröna

Ingen är längre förvånad över de problem den rödgröna soppan har när det gäller att komma överens. Det går helt enkelt inte att förena betongsossar, kommunister och gröna liberaler, hur gärna man än vill. Deras gemensamma utrikespolitik är bara ytterligare ett exempel på hur det går när de inte kommer överens. På något sätt har det ”råkat” komma med ett krav på att USA ska lämna alla sina militära posteringar i världen, oavsett om den militära närvaron är önskvärd och till och med efterfrågad av landet i fråga, eller inte. Men inte nog med det. De har dessutom lyckats med konststycket att tappa bort en hel kontinent. Inte heller gäller det någon kontinent långt borta, som Oceanien. Nej, det är Europa som lustigt nog blivit bortglömd när de rödgröna ritade sin nya världskarta.

I den gemensamma programförklaringen hittar vi 11 rubriker. De är, nämnda i samma ordning som de presenteras i programmet:

1. Norden

2. Östersjön

3. Arktis

4. Ryssland

5. Södra Kaukasus

6. Mellanöstern och arabiska halvön

7. Israel och Palestina

8. Afrika

9. Asien och Oceanien

10. Latinamerika

11. Nordamerika

Vad hände med Europa? Jo, EU nämns i ärlighetens namn faktiskt i inledningen.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.

Två meningar är med andra ord allt som läggs på Europa, den arena där Sverige har mest möjlighet att påverka omvärlden och dessutom en union som vi dagligen måste förhålla oss till. Det verkar som att resten av texten blev bortglömd eller försvann i redigeringen hos någon klantig layoutare. En annan förklaring skulle kunna vara att de rödgröna plötsligt bestämt sig för att gå i bräschen när det gäller att sluta se EU som utrikespolitik, något som vore rimligt eftersom det inte är något externt vi ska förhålla oss till utan en union där vi är en väl integrerad del. EU har dessutom mer med inrikespolitik att göra än utrikespolitik med tanke på vilka frågor det är unionen behandlar. Tyvärr är sanningen snarare den att de rödgröna som vanligt inte lyckats hitta en gemensam linje och då fungerar det bäst att ignorera frågan. Det är en teknik som kan fungera på vissa saker, som exakta sträckningar av en ny järnväg eller huruvida man ska ha betyg i årskurs 5 eller 6. Det fungerar sämre när det gäller inställningen till något som påverkar minst hälften av alla de politiska beslut som kommer att fattas under nästa mandatperiod.

De rödgrönas trovärdighet kommer att ligga i nivå med fotknölarna så länge de inte ger klara besked om hur de tänker förhålla sig till EU. Sverige kommer inte att lämna unionen under nästa mandatperiod och inte heller kommer det tas några steg för att förbereda ett utträde. Svenskarna är tvärtom allt mer positiva till EU, en inställning som även växt sig stark i väljargrupper som tidigare var motståndare, exempelvis miljöpartiets sympatisörer. Därmed måste vänsterpartiet acceptera en politik som inte enbart går ut på att lämna unionen. Med tanke på hur vänstern hittills verkar ha agerat i förhandlingarna hittills är det dock inte sannolikt att de kommer låta så ovidkommande saker som verkligheten påverka deras inställning.

Tills någon lyckas förklara för Lars Ohly och hans kamrater att vi lever i 2000-talet kommer de rödgröna med andra ord sakna trovärdighet inte bara i utrikesfrågor utan i den grundläggande frågan om vem som är bäst lämpad, eller för den delen kompetent nog, att leda Sverige.

Intressant?

The lost continent brukar vanligtvis syfta på platser som Atlantis. I de rödgrönas fall är det istället Europa som mystiskt försvunnit från kartan. Ingen är längre förvånad över de problem...