Grön Ungdoms språkrör erbjuder Birgitta Ohlsson att komma över till Miljöpartiet, eftersom de anser att hennes åsikter stämmer bättre överens med MP än med Alliansen. Birgitta själv svarar att hon som liberal skulle vara vilsen i MP. Båda sidorna har dock sina poänger, som är värda att diskutera.
”Som liberal vore jag vilsen i Miljöpartiet” skriver Birgitta Ohlsson (FP) som svar på inviten från Grön Ungdoms språkrör. Hon är inte ensam. Många urbana liberaler röstar idag allt oftare på Miljöpartiet, utan att reflektera över alla de ickeliberala saker de därmed får på köpet. Framför allt blir den ekonomiska politiken motsatsen till liberal, inte bara på grund av att partiet satt sig i knäet på Lars Ohly. Bland annat vill Miljöpartiet minska handeln med andra länder till förmån för närproducerad mat, vilket inte bara innebär ett brott mot principen om frihandel utan också att man vill stoppa handel med utvecklingländer. Miljöpartiets vilja att låta människor leva sina liv som de själva vill låter bra, men när det gäller den ekonomiska sidan av deras politik visar det påståendet sig vara ganska ihåligt. Att partiet också är negativt inställt till internationella samarbeten som EU gör inte saken bättre.
Vad hände med "liberalerna"?
Samtidigt är Grön Ungdoms kritik befogad. Birgitta Ohlssons kritik mot hur Frankrike behandlar romer är befogad, men även i Sverige har vi en politik som är förvillande lik den som Frankrike för, om än med mildare retorik. Tobias Billströms uttalanden skär i en liberals öron. Även inom Folkpartiet har det dykt upp flera underliga utspel på senare tid, även om det inte är första gången under nuvarande partiledning. Först kom kravet på burqaförbud i skolorna, med en tillhörande retorik som pekade ut muslimer som grupp som problematiska, en retorik som inte brukar förknippas med just liberalism. Därefter följde förslaget att tvinga föräldrar att vara borta från jobbet för att istället sitta med sina stökiga barn i skolan, ett förslag som andas bestraffning snarare än att vara en lösning som ger mer engagerade föräldrar. Det tar inte lång tid att hitta fler exempel. Att Folkpartiets partiledning under Jan Björklund snarast som regel än undantag väljer att profilera sig utan tillägget ”liberalerna”, trots att detta går emot ett landsmötesbeslut, känns allt mindre som misstag och mer som genomtänkt strategi.
I en tid när allt fler människor i Sverige säger sig vara liberaler, är det obegripligt att partierna mer och mer distanserar sig från ren liberal ideologi. Den som vill vara konsekvent liberal idag måste använda de politiska partierna som smörgåsbord och plocka valda delar från Centerpartiets, Folkpartiets (liberalerna), Moderaternas och Miljöpartiets partiprogram och politik. Birgitta Ohlsson pratar ofta om tre viktiga V: Värderingar Vinner Val. Det är synd att inget parti längre står upp för konsekventa liberala värderingar, synd att populism och kortsiktiga utspel får prägla framför allt Folkpartiet liberalernas politik, istället för en konsekvent liberal ideologi.
Räddningen är att många på gräsrotsnivå, människor på väg uppåt, känner obehag inför de populistiska utspelen och efterlyser en mer konsekvent liberal ideologi i politiken. Det är alla dessa människor som gör det lätt att fortfarande tro på liberalismen i Folkpartiet, partiledningens agerande till trots. Det finns också gott om liberaler att kryssa i höstens val. Synd att få, om ens någon, av dessa toppar partiets listor. Det hade varit bättre, både för partiet och för Sverige.
