I september 2010 tog jag beslutet att aktivt delta i bildandet av det nya partiet Liberaldemokraterna. Folkpartiet, de så kallade liberalerna, hade under en längre tid gjort mig allt mer besviken. De ideal som drev mig att gå med i Liberala ungdomsförbundet såg jag inte längre skymten av i moderpartiet. När min blogg fylldes till bredden med angrepp på mitt eget parti från liberalt håll kände jag att jag var tvungen att göra något och när jag blev erbjuden att hoppa på projektet kände jag att det var självklart. Jag har inte ångrat beslutet en sekund och under 2011 kommer jag att slutgiltigt lämna FP bakom mig.
2011 har knappt hunnit vakna förrän en av mina gamla bekanta från LUF, Jessica Presits, också aviserar sitt utträde ur FP. Hon känner att hennes värderingar inte stämmer överens med de liberala och hon går därför nu över till Kristdemokraterna. Det är inget som förvånar mig, jag har hängt med i hennes resonemang under en längre tid och jag vet att hon är mer konservativ än vad Folkpartiet är, de ärkekonservativa herrarna Björklund och Pehrson till trots.
Jessica hänvisar till att hon inte kan gå med på värderingar som att vara emot sexköpslagen eller att förespråka en liberalare syn på droger. Däremot gillar hon skolpolitiken och försvarspolitiken, men är rädd att FP kommer att falla till föga för de krafter som tycker att den så kallade kravliberalismen nått vägs ände och utvecklas till ett tokliberalt parti.
Mitt beslut att lämna FP grundas på många saker, men ett par av dem är att jag vill avskaffa sexköpslagen och att jag vill ha en liberalare syn på droger. Det kommer aldrig att hända i FP, istället driver partiet på en export av sexköpslagen till fler länder och Johan Pehrson jobbar hårt på att få drogtesta barn i jakten på oönskade substanser. Den så kallade kravliberalismen är rent allmänt en illa dold rörelse för att föra Folkpartiet in på ett klassiskt konservativt spår. Det är nära på garanterat att Folkpartiet kommer att fortsätta på den inslagna vägen och inom kort bli ett klassiskt konservativt parti. Utvecklingen är inte underlig, med tanke på att partiet kommer ur frisinnade värderingar, där religion och nykterhet varit ledord. Jag önskar partiet lycka till och med den utvecklingen kanske Jessica också kommer att återvända till FP, när de lämnar liberalismen bakom sig. Jag kommer däremot aldrig att känna mig hemma i ett konservativt parti och därför måste jag i år ta farväl av det parti jag har varit medlem i sedan 2002.
Frågan är vilka som blir kvar i partiet. Om de konservativa lämnar tillsammans med Jessica och liberalerna lämnar tillsammans med oss i Liberaldemokraterna, vilka blir då kvar att driva partiet framåt? Trenden verkar ju vara att lämna partiet, genom båda de ideologiska utgångarna. Partiet kommer sannolikt inte att kollapsa, till skillnad från andra partier som ligger i farozonen, men framtiden är fylld av frågetecken. Om årets trend är att lämna Folkpartiet bakom sig, vilka fyller då hålen i medlemsmatrikeln? Svaret på den frågan kommer att vara riktigt intressant.
1 kommentar
Om det skulle finnas en trend där fler byter parti, allt eftersom de utvecklas personligen — liksom där partierna förändras — så vore det positivt.
Går man med i ett parti när man är 20 år så kommer varken personen själv eller partiet att vara desamma 20 år senare.
Personer som byter partier (eller lämnar partipolitiken, eller går in i den) baserat på rationella skäl är bara positivt. Däremot är kanske effekten tveksammare om man gör det i affekt.
Men, jag tror inte att det är en sådan utveckling vi ser. Politiken är fortfarande väldigt knuten till partier, och det personliga mandatet är svagt i Sverige. Vill man verka politiskt i Sverige (dvs att ha politiska uppdrag, man kan givetvis fortfarande påverka politiken genom debattartiklar, demonstrationer, etc) så måste man hitta en plats i ett parti, och där är det inte alla som känner sig hemma.
Så, jag är tveksam till om partibytande verkligen är en trend av det enkla skälet att de flesta inte får mer inflytande eller kan påverka mer genom att byta parti.
Sedan finns det inga perfekta partier, utan man får väga fördelar mot nackdelar. Som exempel så har jag som liberal valt att verka inom Folkpartiet eftersom det är (och länge varit) det mest liberala riksdagspartiet.
Jag har några gånger funderat på att byta parti (bland annat 2006 då jag allvarligt funderade på att byta till PP eller C pga integritetsfrågorna) men har varje gång kommit till slutsatsen att jag kan göra mer för liberalismen genom att fortsätta vara aktiv i Folkpartiet.
Därmed inte sagt att mitt agerande är den absoluta sanningen — om någon sådan ens finns — utan det är enbart den bästa lösningen för mig.