Debatten om huruvida staten ska äga företag som går med miljardförlust enbart för att säkra människors jobb, eller om staten ska hålla sig utanför marknadsekonomin annat än genom konkurrenslagstiftning etc, fortsätter.
Ibland blir inläggen i debatten inte bara osakliga utan dessutom rent elaka. Det senaste exemplet är Carolina Neuraths krönika i SvD, med rubriken Så synd var det inte om henne. Där konstaterar hon att Maud Olofsson grät öppet på såväl presskonferens som under sitt tal i Almedalen, men att hon inte kunde räkna med någon sympati eftersom hon vägrat förstatliga Saab och dessutom inte ägnade större delen av sitt tal åt just Saab.
Visst är det flera människor som kommer att drabbas ekonomiskt om Saab stänger ner för gott. Det är dock lite oklart på vilket sätt situationen för just dessa människor skiljer sig från situationen för vem som helst som blir arbetslös. Vi har en a-kassa som anses räcka för alla andra som blir arbetslösa, men som tydligen inte anses alls tillräcklig för en Saab-anställd. Människor förlorar jobb på olika håll i Sverige dagligen, men de behöver inte nämnas i ett tal. Saab däremot måste man prata om trots att man knappt gjort annat i ett år, annars är man ond och förtjänar ingen sympati.
Självklart är detta medielogik. Stora händelser som påverkar många och som är lätta att visa har stor dragningskraft och får särställning. Det är så nyhetsvärdering fungerar och det är inget konstigt. Men när journalister blir så påverkade av den att de sätter igång ett drev mot någon på det här sättet, då har det gått för långt. Det går inte att anklaga någon för att vara djävulen själv bara för att de inte ägnar varje vaken sekund åt att rädda jobben på Saab.
Dessutom kan man ju tycka att de socialförsäkringar som duger åt alla andra borde duga även åt Saabs anställda, men det är ju en annan fråga.
