Alliansen är en konstig konstruktion, om än inte unik för Sverige. Logiken är att man i alla fall är hyfsat överens om den ekonomiska politiken och därför ska man regera tillsammans. Trots att det finns så många andra frågor där man över huvud taget inte är överens. Förvisso går det att trycka igenom en gemensam budget i Riksdagen genom samarbetet, men därefter blir det problem.
Det har märkts allra tydligast i frågor som rör människors förhållanden till varandra och deras egna kroppar, där det mest konservativa partiet i regeringen lyckats stoppa eller åtminstone kraftigt fördröja lagstiftning som har stöd bland i princip samtliga övriga partier i Riksdagen. Kristdemokraterna står långt ifrån övriga partier i såväl Alliansen som i oppositionen när det gäller frågor som rör familjepolitik och HBT-rättigheter. Trots det har de givits ansvar för just dessa frågor i regeringen, en ordning som är helt absurd men också fullkomligt logisk, då det är dessa frågor de ständigt profilerar sig i.
Liberalerna har också tvingats sälja sina egna principer och fått rösta för övervakningslagar och andra övergrepp på personlig integritet och frihet, ibland under tårar, för att hålla ihop en regering som aldrig borde kunnat komma överens i den här typen av frågor. Varje gång så inte sker enhälligt, utan vissa liberala ledamöter står upp för sina ideal, blir det rubriker om sprickor – sprickor som borde vara uppenbara för alla som har den minsta koll på ideologierna i svensk politik.
På Facebook finns också gruppen Alliansens Vänner, en samlingsplats för supporters till Alliansen, såväl konservativa som liberaler. Om det gnisslar i regering och riksdag, är det inget mot vad det gör i denna grupp, där ”vanliga väljare” kan få yttra sig utan att känna lojalitet mot parti eller Alliansen och utan minsta tanke på vad som är snyggt i medierna.
Liberalerna får utstå spott och spe från konservativt håll och bemöter självklart angreppen med sina egna ideal. Det är konstanta upprörda röster om fri invandring, om HBT-frågor och nu senast om aborter, med hänvisning till en debattartikel från Sverigedemokraterna som angrep RFSU. Det kommer i samma veva som en av Kristdemokraternas riksdagsledamöter, Annelie Enochson, på sin blogg angrep RFSU. Inlägget är numera borttaget, antagligen för att partiledningen till slut fått nog med Enochsons utfall mot HBT- och sexualpolitiska organisationer och insåg att det här skulle kunna ge så pass dålig press att det inte längre skulle gå att sopa undan henne under någon av riksdagens stora heltäckningsmattor.
Det här visar på vådan av att världen, medierna och många politiskt aktiva tror att liberaler och konservativa är ungefär samma sak och att dessa är naturliga samarbetspartners. Vi liberaler beskylls ofta för saker konservativa gör, trots att vi för det mesta varit väldigt högljudda kritiker, helt enkelt för att de partier som kallar sig liberala samarbetar med konservativa partier. Speciellt med blockpolitikens logik, där det bara ska finnas två block att välja mellan, blir det här ett stort problem. Eftersom det är ett i huvudsak konservativt parti som är det största partiet på högerkanten numera, till skillnad från större delen av 1900-talet när det var liberalerna som var huvudoppositionen mot socialdemokratin, anses liberalerna plötsligt vara skyldiga att svara för konservativa åsikter och konservativ politik. Samtidigt som liberalerna från konservativt håll får utstå en massa prat om socialism, illojalitet, utopiska fantasier och andra utskällningar om människosyn och värderingar. Vi anses exempelvis vilja utplåna könen och jobba för att alla människor ska vara homosexuella.
Liberalerna är inte välkomna hos varken de konservativa eller de socialistiskt lagda. Fullkomligt naturligt, då liberalismen är en egen ideologi, men samtidigt är detta tydligen helt obegripligt för alla som inte själva är liberaler.
Det här har kanske funkat ett tag, men det kommer inte att gå mycket längre till. Blockpolitiken är i princip död, även om dödsryckningarna inte riktigt har gått över. Det går inte att ha två block när det finns minst tre huvudfåror ideologiskt. Det kommer att märkas allt tydligare framöver i svensk politik. Det är synd att säga det, men det bästa som kan hända är att Sverigedemokraterna växer lite till och tvingar blocken att bilda minoritetsregeringar som ständigt måste söka olika samarbetspartners i olika frågor. Det kommer att göra det omöjligt att skapa majoritetsregeringar inom ett block och därmed minskar risken för tvångsäktenskap mellan inkompatibla ideologier. Istället bör en sådan ordning tvinga fram den politik som faktiskt har en majoritet av folkets stöd och dessutom ge klara alternativ inom politiken. Medierna kommer få svårare att presentera hela valrörelsen i ett diagram och människor som inte är alls insatt i politik kommer få svårare att välja mellan den goda och onda sidan när det plötsligt finns fler än två alternativ. För samhällsutvecklingen är det dock i allra högsta grad önskvärt och i mina ögon nödvändigt.
