nov 17 2010

Dagens absurditet

Läser bland insändarna i SvD:

”Som ett bra sätt att låta EU komma närmare medborgarna borde man låta EU-parlamentet följa med respektive ordförandeland i EU. Det vill säga i det land som innehar EU-ordförandeskapet ska också EU-parlamentet förläggas. Jag tror att med denna reform kommer tveksamma och skeptiska EU-medborgare att positivt identifiera sig med EU.”

Nu undrar jag, är det en medveten grov satir på hur puckat vissa saker i EU är konstruerat (typ att parlamentet över huvud taget flyttar mellan två städer), eller är det en människa som allvarligt vill lägga några hundra eller tusen miljarder på ett förslag som därmed kommer ha motsatt effekt på förtroendet på EU? Tror människan att effekten blir större förtroende för EU, eller är det ett försök att underminera all legitimitet för EU så att unionen ska falla sönder totalt?

Hur som helst är detta dagens mest absurda läsning. Slår till och med FN-grejerna, för där blir man inte överraskad, bara trött.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/11/17/dagens-absurditet/

nov 15 2010

Kommer personintrigerna ta död på eftervalsdebatten?

För andra riksdagsvalet i rad aviserar socialdemokraternas partiledare sin avgång efter ett nederlag. Frågan är om partiet kan se bortom personfrågan denna gång och ompröva sin politik, eller om personen ännu en gång ensam får klä hundhuvud för nederlaget och därmed bädda för ytterligare en valförlust.

Göran PerssonRedan när det stod klart att socialdemokraterna förlorat regeringsmakten år 2006 aviserade Göran Persson, dåvarande partiledare, sin avgång. Samtidigt började det diskuteras vad förlusten berodde på och när Mona Sahlin valdes till ny partiledare var det på ett förnyelsemandat. Så hette det i alla fall till en början. Inom kort låg nämligen alliansen under i opinionsundersökningarna och inom socialdemokratin tog alla för givet att valförlusten berodde på att väljarna var trötta på Göran Persson. Förnyelsen kom inte bara av sig utan stannade abrupt. Mona Sahlins mandat blev skadeskjutet och därmed också hennes ledarskap.

Snabbspola till valrörelsen 2010. På vägen dit har Mona Sahlin tvingats acceptera att ingå ett formellt samarbete inte bara med MP, som hon själv önskat, utan även med V, vilket alla utom vänsterfalangen i partiet inser är en katastrofal idé. Efter att skuggbudgeten presenteras faller socialdemokraternas stöd obönhörligen i opinionen och på valnatten blir resultatet bara drygt 30 procent – det sämsta resultatet sedan första världskriget. Återigen börjar processen att analysera valresultatet, den här gången med en regelrätt kriskommission. För omvärlden ser det ut som att socialdemokraterna lärt sig sin läxa.

Mona SahlinI november är det dock slut med detta. Mona Sahlin meddelar att hon avgår som partiledare och socialdemokraternas förnyelse kommer av sig än en gång. Partiet får istället ägna de kommande månaderna till att vaska fram en ny ledare – en ledare som måste vända partiet i opinionen, ena de olika falangerna och föra partiet in i framtiden. Men också en ledare som för tillfället inte finns. Ingen inom socialdemokratin anses naturlig att ta över, möjligen undantaget den enda person som definitivt säger nej; Margot Wallström.

I samband med detta avslöjas att åtminstone en av socialdemokraternas krisgrupper inte haft ett enda möte. Gruppen leds av Morgan Johansson, en av de mest högljudda inom vänsterfalangen. Han tycks redan ha bestämt sig för att det är personen Mona Sahlin, en tydlig högerprofil inom partiet, som är skyldig till valförlusten. Precis samma sak som skedde efter valet 2006 med andra ord.

Socialdemokratin står inför en av sina värsta kriser någonsin. Det är dock inte unikt för Sverige, utan i hela Europa tappar de socialdemokratiska partierna mark. Problemet är att de svenska socialdemokraterna skyller på personer istället för politiken. Risken med att fokusera på personfrågan är att förnyelsen än en gång kommer av sig, trots att det är den politiska inriktningen som varit den främsta orsaken till väljartappet. Mona Sahlins egna förslag, som att gå i koalition med bara MP och lämna V utanför, var egentligen väl genomtänkta och hade stora chanser att lyckas. Socialdemokraternas stora problem har inte varit partiledaren utan vänsterfalangens dogmatism. Om förlusten än en gång hänskjuts till en personfråga, är det alltså ingen högoddsare att socialdemokratins kollaps fortsätter även i valen 2014.

Vad socialdemokratin behöver för att vända trenden är egentligen inte svårt att definiera, bara svårt att hitta. De behöver nämligen en ledare som är stark nog att inte bli överkörd av falangerna, speciellt inte vänsterfalangen, men som samtidigt inte uppfattas som bufflig och då speciellt inte utåt mot väljarna. Denna person måste ha ett tydligt förändringsmandat – som inte dras tillbaka på grund av några tillfälliga opinionsundersökningar – för att styra in den socialdemokratiska politiken i det tjugoförsta århundradet. Tyvärr har partiet redan börjat slitas sönder av falangstrider, vilket innebär att nästa ledare istället kommer att tvingas att ena partiet och gjuta olja på vågorna. Det är inte ett recept för framgång i nästa val, men en nödvändighet om partiet inte ska slitas mitt itu.

Å andra sidan kanske en delning vore det mest sunda för såväl partiet som för Sverige. Istället för en maktapparat skulle vi i så fall få ett vänster-mittenparti och ett vänsterparti med en mer verklighetsnära syn på världen än V. Partiet skulle aldrig mer regera i ensamt majestät, men det skulle bli lättare att ägna sig åt politik istället för maktintriger. Det kan låta skrämmande för en socialdemokrat som sedan barnsben groomats i Rörelsen till att bli en intrigerande maktspelare, men det borde faktiskt vara det naturliga sättet att bedriva politik.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/11/15/kommer-personintrigerna-ta-dod-pa-eftervalsdebatten/

nov 11 2010

FP bankar in bevarandementaliteten

Hötorgsskraporna i StockholmI Stockholmsliberalen (Folkpartiet Stockholms interna organ) skriver Bonnie Bernström, Gabriel Romanus och Björn Rydberg om hur viktigt det är att Folkpartiet nu även står upp för de rigida krav på icke-förändring i Stockholms siluett som partiet gick till val på. Abit Dundar skriver i veckans nummer av tidningen Nu (Folkpartiets riksorgan) om hur viktigt det är att vi inte låter något av det som byggs nytt ”slåss om uppmärksamheten” med det som redan är byggt i staden. Mönstret går igen på flera håll och just motståndet mot ”skyskrapor” var Folkpartiet Stockholms viktigaste fråga i valet och den fråga som man använde för att lansera valrörelsen redan under sommaren.

Skribenterna i Stockholmsliberalen anser att Folkpartiet blev framgångsrika i Stockholms stad just tack vare det klara budskapet om nej till förändringar i siluetten. 0,38 procentenheters ökning gentemot förra valet anses alltså vara en framgång i detta fall.

Samtidigt går det inte att ta miste på vilka väljare det är som har vunnits genom den förda politiken. Det är företrädesvis, för att inte säga uteslutande, de äldre. Människor som tycker att Stockholm är bra nu, människor som var unga och fick vara med och påverka när Globen byggdes, en byggnad de nu tycker gjorde Stockholms siluett fulländad. De ungdomar, som många andra partier kämpar för att vinna när deras egen väljarbas blir allt äldre, underkänner däremot politiken. Många liberala väljare under 30 röstade glatt på FP i alla val utom i kommunfullmäktige. Där valde man istället Centern, som med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen driver på för högre hus med en sällan skådad glöd. Uppgivenheten och oförståelsen för folkpartisternas udda hållning när det gäller höga hus i Stockholms innerstad var stor i denna väljargrupp.

Det kanske i sammanhanget kan vara intressant att notera att skribenterna i Stockholmsliberalen samtliga har passerat 60 medan Abit Dundar har färre än 10 år kvar tills han kliver över samma tröskel.

Folkpartiet har dock valt sin profilfråga och nu gäller det att på alla sätt banka in den åsikten och få fler medlemmar att tycka att den är den enda rätta. Framför allt används argumentet att de som inte tycker som FP vill bygga skyskrapor överallt där det går, utan urskillning. Nu är de flesta så pass luttrade att de inser att så inte är fallet, även om det ibland retoriskt kan låta så även från skyskrapsförespråkarna.

Sanningen är dock att de flesta yimbyiter och centerpartister inte alls vill bygga skyskrapor i hela staden. Däremot ser de inget självändamål i att säga blankt nej till alla byggnader som möjligen kan synas, till alla byggnader som sticker upp ovanför någon annan byggnad eller, om uttrycket ursäktas, gud förbjude skulle kunna vara lika högt eller högre än ett kyrktorn. De ser istället att vi måste bygga mer bostäder på en allt mer begränsad yta, bostäder som måste byggas på höjden om vi ska kunna bevara grönområden och om vi ska få plats med den växande befolkningen i Stockholm. Redan idag är det näst intill omöjligt att få tag på studentlägenheter. Andrahandsboenden eller att stanna hos föräldrarna är något som ungdomar tvingas till i flera år, om de ska ha en chans att bo i Stockholm. Då duger det inte att säga nej till att bygga högre och effektivare i Stockholms innerstad, då måste man börja tänka nytt.

Därmed inte sagt att det ska byggas höghus för deras egen skull eller att de ska fylla hela staden. Däremot är det motiverat att höja den genomsnittliga höjden på husen i staden och gärna bygga på ett par-tre våningar på de befintliga husen. Där så passar, kan man sen komplettera med ännu högre hus. Redan på 1930-talet byggdes det skyskrapor, de så kallade Kungstornen. Sedan tillkom de med Stockholmska mått sett gigantiska Hötorgsskraporna på 1950-talet.

Samtidigt skulle varje annan stad i världen skratta åt oss om de insåg att vi benämner dessa byggnader med termen ”skrapor”; de stackars husen har ju knappt ens skrapat på ytan när det gäller att vara höga.

Tyvärr kommer FP inte att byta åsikt än på länge. Inte heller kommer Per Ankersjö och hans centerpartister att få det lätt i förhandlingarna; även om C numera är flera gånger större än KD i stadsfullmäktige, så är FP större och kommer antagligen inte att vika en tum i denna profilfråga. Exakt var det lämnar stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm de närmaste fyra åren vet vi inte, men antagligen i något bortglömt hörn för så speciellt spännande och nytänkande lär det inte bli.

Samtidigt tappar FP fler och fler unga väljare på en politik som är som klippt och skuren för att medvetet skrämma bort unga liberaler, ja för den delen alla unga. Frågan är vilken framtid partiets strateger egentligen har sett i sina kristallkulor, när de bestämde sig för att banka in bevarandet så djupt att det antagligen aldrig kommer att gå att dra ut igen.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/11/11/fp-bankar-in-bevarandementaliteten/

nov 01 2010

Människohandel, prostitution och orimligheter

Hans Tilly anklagar Cecilia Malmström för att stödja jobbtrafficking. Malmström kontrar med att Tilly gör en orimlig jämförelse. Ett par dagar senare uppmärksammas kritiken mot den nyligen avslutade utredningen om sexköpslagen. Vad har dessa saker gemensamt? Det orimliga likhetstecknet mellan människohandel och vissa människors fria val.

Den fria rörligheten inom EU upprör många. Byggnads har skrikit om lönedumpning länge och förhoppningsvis har ingen glömt Laval, där Byggnads skrek ”Go home” till Lettiska byggarbetare som arbetade till konkurrensmässiga löner enligt Lettisk standard. Byggnads har också försökt att få i princip alla former av fri rörlighet att stämplas som trafficking. Cecilia Malmström uppmärksammade nyligen det faktum att det förekommer människohandel även för ändamålet att besätta ”vanliga” jobb – alltså inte bara för sexuella ändamål. Byggnads Hans Tilly gladdes åt detta, samtidigt som han anklagade Malmström och Kommissionen för att bidra till trafficking genom att låta människor färdas friare över gränserna. Malmström kontrade med att jämförelsen var orimlig, vilket hon såklart har fullständigt rätt i.

Kvinna på gata i dämpad gatubelysning.

Vad som skrämmer är att Malmström med flera inte kan se kopplingen till trafficking för sexuella ändamål och det absurda likhetstecken som sätts mellan detta och all handel med sexuella tjänster. I SvD står att läsa om prostitutionen i Sverige och den kritik som framförts mot den undermåliga utvärderingen av sexköpslagen, en utvärdering som alla – utom de bortom all räddning frälsta försvararna av lagen – kan se saknar vetenskaplighet och därmed all trovärdighet. I artikeln citeras bland annat Marie Johansson, projektledare för Kast:

Det är klart att det är konstigt att det ska kosta lika mycket att köpa en annan människa som att snatta.

Köpa en annan människa. Slavhandel. Nej, det är klart att det vore underligt om straffet vore samma sak för snatteri och för slaveri.

Nu är det förstås inte riktigt på det sättet som Marie Johansson försöker framställa det. Att köpa en tjänst av en annan människa är aldrig samma sak som att köpa människan, oavsett vilken tjänst det är. Däremot kan det i vissa fall vara så att personen som säljer tjänsten är tvingad till detta, antingen av ekonomiska skäl eller av det skälet att han eller hon faktiskt är offer för trafficking, dvs modern slavhandel. Det är dock aldrig så att den person som köper en tjänst av den människan också köper människan i fråga. Inte ens Hans Tilly hävdar att den som köper plattläggning av ett traffickingoffer därigenom har köpt den människan.

Det är egentligen absurt att vi fortfarande tycker att just köp av en sexuell tjänst innebär att man köper hela människan som säljer den tjänsten. Hur kunde en sådan sjuk lingvistisk konstruktion slinka förbi alla språkpoliser? Även om vi för tillfället lägger åt sidan det faktum att det finns många som faktiskt trivs med att sälja sexuella tjänster, så kvarstår faktum att den som köper en sådan tjänst inte samtidigt köper människan som utför och säljer tjänsten. Det är obegripligt att det ska vara så svårt att utplåna den språkliga anomalin ur samhällsdebatten. En av de få förklaringar som står att finna är att prostitutionsmotståndarna saknar tillräckliga argument om de inte kan dra till med människoköpskortet.

Hans Tilly tycker att det är glädjande och på tiden att Malmström uppmärksammar det som Byggnads pratat om i flera år, även om han i nästa andetag anklagar henne för att bidra till det hon säger sig vilja bekämpa. Med anledning av Malmströms replik säger jag samma sak; det är glädjande att hon uppmärksammar den orimliga jämförelsen mellan trafficking och människors fria val att röra sig över gränser, men det är väldigt tråkigt att hon och de allra flesta andra politiker inte lyckas lyfta blicken och se att precis samma resonemang går att applicera på prostitutionsdebatten.

Slavhandel i alla dess former ska bekämpas, samtidigt som människors egna, fria val ska bejakas. Det gäller oavsett om dessa människor lägger plattor, tvättar fönster eller säljer avsugningar.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/11/01/manniskohandel-prostitution-och-orimligheter/

okt 20 2010

Homosexualitet och stridspittar

Efter många turer öppnar nu Pentagon plötsligt för att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären. Samtidigt kanske regeringen överklagar beslutet – i väntan på ett beslut i kongressen som syftar till att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären.

Amerikanska flaggan med pridefärgerDet stora landet på andra sidan havet har en ytterst komplicerad inställning till homosexualitet (och antagligen även bisexualitet, men det är något som i princip aldrig ens diskuteras; det är ju något som går utanför den svart-vita retoriken som de är så förtjusta i). I 17 år har den amerikanska militären haft som policy att homosexuella fått ta värvning, så länge de inte berättar för någon om sin sexuella läggning. Don’t ask, don’t tell har varit principen. Barack Obama lovade under sin valkampanj att avskaffa policyn men det är inte förrän nu som något händer – och då är det inte presidenten utan en domare i Kalifornien som tar initiativet. I en dom har policyn dömts ut som konstitutionsvidrig och nu har Pentagon beordrat värvningskontoren att acceptera även homosexuella som inte tiger om sin läggning.

Samtidigt florerar rykten om att den federala regeringen under Barack Obama kan komma att överklaga beslutet, för att behålla samma praxis som tidigare i väntan på ett kongressbeslut. Det paradoxala i detta är att det kongressbeslutet ska gå i precis den riktning som Pentagon redan gått utan politikernas inblandning. Ett överklagande från regeringen skulle därmed gå direkt emot deras egna intentioner på området och skulle definitivt uppfattas som ett allvarligt svek mot de löften Obama gav till HBT-världen under sin valkampanj. Det skulle skada presidentens förtroende i flera grupper där han har som starkast stöd och dessutom göra honom till åtlöje i HBT-personers och andras ögon världen över.

Än mer spännande är det faktum att det land i världen som anser sig vara demokratins, öppenhetens och yttrandefrihetens främsta förkämpe i världen, år 2010 fortsätter att strukturellt diskriminera människor som inte är heterosexuella cis-personer. Det är en sak med taskiga attityder i ett samhälle, sånt tar ett tag att komma till rätta med, men att från det offentligas sida genom exempelvis lagar spä på diskrimineringen och fördomarna är förkastligt. Pentagon har, förbluffande nog, plötsligt gått före politikerna. Den enda anledningen regeringen därmed skulle kunna ha att överklaga beslutet vore att de vill låtsas som att det var de som visade framfötterna och beordrade militären att sluta med diskrimineringen. Möjligen kan det gå att lura vissa oinsatta inhemska grupper att så också var fallet. I de flesta andra ögon kommer ett överklagande att ses som ren idioti.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/10/20/homosexualitet-och-stridspittar/