Socialminister Göran Hägglund svarar på kritiken mot att tvångssteriliseringen av transsexuella fortsätter i dagens Sverige. Hans svar är praktfullt exempel på konsten att med 285 ord, 1 800 tecken, inte säga någonting alls.

Amanda Brihed och Göran Hägglund

Många i de politiska finrummen skruvar antagligen på sig just nu. En fråga de egentligen inte vill ta i har börjat dyka upp på diverse ställen i medierna och de vet inte hur de ska förhålla sig till den. Många liberaler som egentligen håller med om debattörernas åsikter vågar inte ställa sig upp och säga det högt, eftersom frågan anses kontroversiell. Andra, mer konservativa, vill inte riktigt tala om frågan då de dels inte vill ge den utrymme, dels inte vill riskera att få ett ännu sämre rykte i människorättssammanhang.

Frågan det handlar om är tvångssteriliseringarna av transsexuella och även den generella situationen för transpersoner i dagens Sverige.

Den främsta debattören i dessa frågor just nu är Amanda Brihed som genom sin senaste debattartikel har tvingat fram ett svar från socialminister Göran Hägglund (KD). Problemet med hans svar är att det inte besvarar en enda av de frågor som ställts av Brihed och andra. Istället är det ett av de mest tydliga exemplen på senare tid på hur man undviker att ge några svar och ändå gör vad man kan för att låta som att man gör det. Det är inte heller konstigt. Hägglund är en duktig politiker och oftast pragmatiskt inställd. Inledningen till hans svar visar också hans privata förståelse för frågan, det krävs inte mycket för att läsa detta mellan raderna. Resten av artikeln utgör dock ett bevis för att det är politiskt omöjligt för honom att göra någonting med den.

Förklaringen till Hägglunds predikament är förvånansvärt enkel. Å ena sidan ser han det lidande som transpersoner utsätts för och ingen empatisk människa kan stå oberörd när hen sett detta med egna ögon. Dessutom kan han som socialminister inte undgå att känna till de stora kostnader för den psykiatriska vården som skulle kunna undvikas om transpersoner gavs en bra behandling, en engångskostnad som vida understiger den totala löpande kostnaden för psykiatrin när obehandlade transsexuella under många år behöver få hjälp den vägen istället. Å andra sidan är han ledare för det mest konservativa riksdagspartiet, ett parti som lagt särskilda uttalanden med villkor som gått emot övriga partier när remissen om en förändring av lagstiftningen har behandlats. Kristdemokraterna skulle som parti aldrig kunna acceptera att deras partiledare var drivande i att göra lagstiftningen rörande könstillhörighet mer liberal och modern. Hägglund är, för att använda ett anglosaxiskt talesätt, fast mellan en klippa och ett hårt ställe.

De förslag som utredningen lagt fram är för vissa grupper i samhället kontroversiella. Inte för den stora majoriteten, men för många av de grupper som starkast och högljuddast  uttrycker sina åsikter i dessa frågor. På så sätt har Hägglund rätt i att utredningen resulterat i stor oenighet mellan remissinstanserna. Som kristdemokrat måste han också ta hänsyn till just de grupper som inte vill ha förändring, då dessa utgör en stor del av väljarbasen för KD. Det blir därför omöjligt för honom att driva frågorna, oavsett riktning.

Det finns dock en utväg som kan rädda både socialministern och alla de transpersoner som idag lever under oket av förlegad lagstiftning.

Då det handlar om att uppdatera lagstiftning som är förlegad och som dessutom berör mänskliga rättigheter och diskriminering, går det att dela upp de olika förändringarna och överlåta ansvaret för att genomföra dem till exempelvis justitieministern och jämställdhetsministern. Om förändringarna i lagstiftningen behandlas enskilt istället för i en stor spretande klump, går det att åstadkomma mycket mer och dessutom blir det lättare politiskt att genomföra förändringarna. En liberal som behandlar likabehandlingsaspekterna i lagstiftningen har exempelvis lättare att få gehör bland sina väljare och partikamrater för förändringarna än en kristdemokratisk socialminister har.

Striden om könstillhörighetslagstiftningen är varken förlorad eller vunnen, inte på långa vägar. Däremot har båda sidor anlänt till slagfältet och dragit sina vapen. Debatten kommer inte att lägga sig, tvärtom har den bara – äntligen – börjat. I längden kan bara den modernare och reformerande sidan vinna, frågan är dock om det kommer att gå vägen denna gång eller om det kommer att krävas en ny utredning och fler mandatperioder innan så sker. Om så är fallet kommer transpersonerna att tvingas till ytterligare lidande och psykiatrins kostnader fortsätta att skena. Ingetdera borde vara acceptabelt för människor med empati och en ansvarsfull inställning till offentliga finanser.

Intressant?

Socialminister Göran Hägglund svarar på kritiken mot att tvångssteriliseringen av transsexuella fortsätter i dagens Sverige. Hans svar är praktfullt exempel på konsten att med 285 ord, 1 800 tecken, inte...