Johannes Forssberg uppmärksammade igår på Expressens ledarsida att könstillhörighetsutredningen fortfarande ligger i en okänd byrålåda på socialdepartementet. Jag har redan tidigare frågat vad som händer med den, det är trevligt att fler gör det. Synd att det ska dröja till mellandagarna och lite nyhetstorka innan någon gör det. Tyvärr verkar Johan Ingerö hålla med så många andra om att frågan inte har något nyhetsvärde. Han hakar upp sig på att det är synd om männen för att de inte får föda barn (något jag har problematiserat på ett helt annat sätt tidigare här på bloggen). Hans attityd är inte unik, men det är trist att en duktig liberal debattör inte förstår problematiken bakom detta. Tur att Hanna Wagenius röt ifrån så han och alla ointresserade och okunniga med honom inte fick stå oemotsagda.
Jag har dejtat en transsexuell kille och jag är bekant med ännu fler transpersoner. Jag har hört skräckhistorierna, jag vet hur förlegad lagstiftningen är, för att inte tala om attityderna hos dem som ska handlägga ärenden om könskorrigering. Könstillhörighetsutredningen måste utmynna i lagstiftning snarast – egentligen borde lagstiftningen kommit på plats för länge sen. Problemet är att kristdemokraterna inte vill och eftersom de basar över socialdepartementet, får vi snällt vänta på att ansvaret för frågan på något sätt hamnar hos en annan minister. Jämställdhetsministern skulle ju kunna arbeta med frågan exempelvis. Att kristdemokraterna är direkt olämpliga att över huvud taget hantera frågan visar ett uttalande från Göran Hägglunds politiskt sakkunniga Joakim Pettersson i ”P1 Morgon” att ”man kan välja att inte byta kön om man prompt vill ha bestämmanderätt över sin reproduktivitet”. Pettersson visar på sin totala okunskap kring könsbyten, att det inte handlar om något man gör för att det är trendigt utan för att personen i fråga faktiskt har fel kön och därmed vill korrigera det.
Jag jämförde i mitt tidigare inlägg situationen för transpersoner med den för cancersjuka. En cancersjuk man frös ner sin sperma inför sin cancerbehandling, för att ändå kunna bli pappa efter den trots att behandlingen lämnade honom steril. Samma möjlighet förvägras i lag transpersoner, de är förbjudna att frysa ner könsceller för att kunna bli föräldrar i ett senare skede. Med Joakim Petterssons logik skulle den cancersjuke mannen ha kunnat ”välja att inte genomgå sin cancerbehandling om han prompt vill ha bestämmanderätt över sin reproduktivitet”. I båda fallen handlar det nämligen om medicinska behandlingar för att korrigera något, för att ställa saker till rätta så individen kan leva ett friskt och lyckligt liv.
Kristdemokraterna har gång efter annan visat att de inte har de kunskaper som krävs för att hantera ärenden som handlar om transpersoner. De verkar inte heller ha intresse av att skaffa sig dem, eftersom den sakkunnige efter kristdemokraternas tre år på departementet fortfarande inte har förstått vad frågan handlar om. Det är dags att regeringen befriar dem från de frågor de inte är kompetenta att hantera och lämnar över dem till någon minister som faktiskt förstår vad saken handlar om. Det är alldeles för många individer som mår dåligt, som försöker och ibland lyckas ta livet av sig, för att frågan ska överlämnas i händerna på kristdemokraterna.
