Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har fått en riktigt bra idé. Igår på DN Debatt presenterade hon ett förslag om att slå ihop Dramaten och Operan till en enhet. Fördelen med detta är att man kan ha en administration för båda scenerna och därmed spara pengar, pengar som istället kan användas till kärnverksamheten som är att producera kultur och scenkonst.
En så enkel idé har alltså inte presenterats förrän nu. Det är konstigt, men trevligt för Madeleine som kan ta åt sig äran av att ha kommit på detta.
Nu är det bara ett problem kvar. Sveriges så kallade kulturelit. Av någon, för mig outgrundlig, anledning är hela kultureliten emot förslaget. Inte med några rationella argument vad jag kunnat se utan helt enkelt en känsla av att det är fel. Man kan väl inte hålla på och slå ihop saker? Dessutom är det inte effektivt.
– Snarare är det så att ju mindre enheter man har, desto mer effektiv blir man, säger Marie-Louise Ekman, chef för Dramaten, till DN.
Jag skulle nog drista mig till att säga att Marie-Louise Ekman inte kan det minsta om ekonomi och organisation. I så fall hade hon aldrig sagt detta. Det är tämligen väl bevisat att större enheter, till en viss gräns och anpassat efter verksamheten, ger effektivitetsvinster. Men aldrig att effektiviteten blir större ju mindre enheterna är. Det finns en anledning till att alla företag skapar större enheter och inte mindre.
Ekman säger också att bara för att två verksamheter ligger vägg i vägg så betyder det inte att man bara jobbar på den ena av dem. Nej, det är sant. Däremot kanske man gör samma sak två gånger eftersom den ena sidan av väggen inte kan dra nytta av det som den andra sidan redan gjort.
Leif Zern påpekar att Dramaten inte är Operan. Nej, det vet vi. Däremot är det scener med likartat uppdrag och näraliggande verksamhet. Vad finns det för argument mot att låta dem få en administration som fungerar effektivare och billigare?
Lars Löfgren kommer med ett korkat inlägg som inte säger något om vad som egentligen är korkat i Madeleines förslag, trots att hans tes är just att det är korkat. Det handlar mest om att han ska berätta vad som varit bra och dåligt i historien. Jag förstår att han påpekar att det var dåligt för Operan och Dramaten att flytta ihop efter att Dramaten brann, men det handlar ju om lokaler. Det är ingen som föreslår att de båda ska dela scen och hus, bara administration.
Så vad är man egentligen emot från kultureliten? Att man får mer pengar över till att spendera på kultur? Det ter sig för mig helt sjukt. Å andra sidan är inte jag kulturelit, utan bara en vanlig kulturkonsument som vurmar för att det ska finnas ett rikt utbud av fri kultur.
Jag är rädd att en grymt bra idé kommer att kvävas av kulturetablissemanget av de två enkla anledningarna att det dels går emot deras ryggradskänsla (ju mer pengar desto bättre, oavsett vad de går till) och dels att förslaget kommer från en borgerlig och till detta liberal politiker (för vi vet ju alla att borgare i allmänhet och liberaler i synnerhet hatar kultur, eller hur?).
Nej, stå på dig, Madeleine, och fortsätt ligga på! Sveriges kultur förtjänar att någon faktiskt bryr sig om den.
10 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Det är så lätt att diskutera stora vackra idéer i teorin, när man inte har kunskap om detaljerna, som till slut blir direkt avgörande. Att göra misstaget att se Teater, opera och balett som ungefär liknande organisationer är ett rent fatalt misstag. Det är som att slå ihop Slottet och Stadshuset under en administration, det är väl stora hus båda två! Där finns många korridorer! Eller varför inte slå ihop Moderna museet och naturhistoriska? Man går ju runt i salar och tittar på saker.
Scenkonsten har det gemensamt att de båda behöver kostymateljéer och verkstäder för rekvisita och scenografi. Genom att slå ihop dessa två organisatoriskt där det är möjligt, kan man få ut lägre kostnader för den bakomliggande administrationen och istället låta pengarna gå till det de är ämnade till, nämligen scenkonsten och framträdanden.
Om det var så att t.ex. Stockholms stad var huvudman för både stadshuset och slottet skulle man definitivt kunna slå ihop den rent praktiska administrationen av lokaler, så som vaktmästeri, verkstad och lokalvård. Samma saker med muséerna. Det är återigen administration vi pratar om, inte övriga uttryck. Muséerna skulle fortfarande administrera sina utställningar i övrigt, precis som Operan och Dramaten med det här förslaget ska fortsätta att bestämma över sina egna föreställningar. Det är det bakomliggande som man kan spara pengar på och därmed öka det konstnärliga. Jag förstår faktiskt inte varför man är emot något som skulle leda till mer scenkonst.
Frågan om *vad* som skall slås ihop har vad jag vet inte varit på tal här och ur ett skalekonomiskt perspektiv finns det faktisk argument för en fusion av administrationer. Effektivitetsfördelarna är dock inte givna ur mitt perspektiv.
Utifall skådespelarna är positiva till en fusion är det självklart till fördel för argumentet att skapa en organisation av två. De gör det som du säger dock inte oreserverat och jag tror att fler reservationer dyker upp när man upptäcker att administrationen måste ta ställning mellan teater och operaverksamhet i budgetförhandlingar. Kampen om medlen riskerar att flyttas ned till de som hellre vill fokusera på att producera konst.
Samtidigt undrar jag om de sparade medlen verkligen kommer att stanna kvar. Minskade kostnader har en tendens att tyna bort i ekonomiskt tyngre apparater där vinstmaximering inte är i bruk. Det pengar som till synes frias upp i ett nollsummeperspektiv försvinner gärna efter budgetförhandlingar.
Jag är varken för eller emot en sammanslagning (man kan alltid hitta sakliga argument för båda sidor). Jag är däremot rejält kritisk till en allt för polariserad debatt om konsekvenserna av att förena två olika organisatinoskulturer. Lagt förslag riskerar blir precis det om inte alla sidor ses över ordentligt.
En liknande förändring som den som Madeleine nu föreslår har redan gjorts på Stadsteatern i Stockholm. Där slog man ihop flera mindre scener så att de fick gemensam administration. Resultatet har blivit fler föreställningar och fler arbetstillfällen för kulturarbetare utan att man har behövt skjuta till några pengar.
Samma fördelar finns att få även för Operan och Dramaten. Det handlar som sagt inte om att slå ihop allting, utan enbart de administrativa delarna och verkstäderna.
Förslaget har även stöd från dramatens skådespelare, med reservationen att de vill att de pengar man kommer att spara (inte eventuella pengar, de inser fördelarna nämligen) ska stanna i verksamheten och därmed se till att höja kvaliteten på och mängden av scenkonst.
Precis! Instämmer med Claes. En teaterchef kommer vilja ha pengar, verkstadsutrymme och tid samt hantverksmanskap-timmar till sina produktioner på bekostnad av Operaproduktioner och balett och vice versa.
Då hänger den ekonomiska fördelningen på vilka konstnärliga åsikter den finansiella bestämmandemakten har och vem som bäst kommunicerar med just detta organisatoriska nålsöga.
En oerhört onödig situation som resulterar i just det jag menade, en splittrande kamp om resurserna, och plötsligt inbyggda motsättningar, där det från början ingen fanns. Det är naivt att tro att ”alla kan vara sams” när man skapar ett system där konflikter är inbyggda.
Undrar om du inte blandar ihop effektivitet med skalfördelar, Per. Effektivitet har väldigt lite att göra med faktiskt storlek och desto mer att göra med med absolut organisationsförmåga. För en teaterensémble finns det ganska bra argument för att småskaligt är effektivare eftersom beslut tas i mindre grupp.
Jag vet inte hur det sociala spelet mellan administrationerna inom stadsteatern och operan ser ut idag, men det existerar troligen både stora skillnader i arbetssätt och i rivalitet.
Hursomhelst kommer kampen om medel för varje föreställning att fortsätta.
Det är väldigt intressant att se hur man som konstnär blir anklagad för att reagera instinktivt bara för att man kritiserar ett dåligt förslag. Kritiken från oss konstnärer bygger på stor erfarenhet av verksamheten, av erfarenheter och berättelser från tidigare försök till liknande omstuvningar och dessutom den generella tematiken i diskussionen.
Dessutom, vad gäller den eviga nyliberala idén om näringslivet och mecenater är detta oerhört fint sagt om hur fler bör ta ansvar för de dyra konstinstitutionerna. Vi måste först innan vi fortsätter diskussionen acceptera fljande premisser:
Sverige har ingen tradition av privata, personliga eller organisationsstött mecenatskap. Det är medelklassen och arbetarklassen som genom sina organisationer och sitt personliga intresse sett till att konstvärlden skapat sina akademier och teaterhus.
Vad som krävs är alltså att rika individer skall börja intressera sig för konsten utöver det instrmentella, alltså att investera i eller skryta med.
Här finns undantag, självfallet, men jämför man med Frankrike, Storbritannien eller USA så kan vi inte tala om att det i Sverige finns ett liknande personligt intresse för konstutövare och konstvärlden hos rika individer.
Alltså måste man börja i den änden, man måste se till att intresset från rika individer existerar INNAN man rycker bort de politiskt tillsatta system som borgat för den svenska konstvärlden som den nu ser ut.
Förslaget säger inte alls att man ska inrymma båda scenerna under samma fysiska tak, det är enbart administrationen som det talas om. Där finns det många vinster att göra. Därmed inte sagt att det inte kan finnas några specialisttjänster för vardera scenen men det finns många saker som det inte krävs specialkunskaper för att administrera.
Förhoppningsvis tas detta förslag på allvar och det görs något konstruktivt med det, istället för att alla kulturarbetare instinktivt förkastar alla förslag som innebär någon slags förändring.
Vad gäller finansieringen hoppas jag i en snar framtid att man ska kunna få mycket mer finansiering från det privata näringslivet och andra mecenater istället för att statliga pengar ska gå in i verksamheten i den omfattningen de nu gör.
Det som är dumt med Sjösteds förslag är många. Det första är det kalssiska problemet som alltid återkommer; det generella problem som konstnärer har med alla dessa politiskt tillsatta bidragssystem vilka resulterar i att alla anpassar sina verksamheter efter en politisk ide istället för att samverka direkt med en publik. All diskussion handlar om system, politiska strukturer att producera kultur och förmedla, ungefär som ett system som levererar el eller mellanmjölk. Det finns ingen tydlig medvetenhet i diskussionerna om vad som orsakar konst eller hur den blir till och vad kvalitet är och vilket förhållande vi har till konsten och konstnärerna, som lärare, politiker, journalister, studerande eller pensionärer. Det enda diskussionen handlar om är vilka system vi skall ha och hur konstnärerna skall anpassa sig till de nya stödsystemen och de nya politiska ideerna om vad som skall sporra konstproduktionen. Det senaste är tydligen att konst skall ingå tydligare i en marknad, som om det inte varit grunden till all konst genom alla tider. Marknaden har präglats och dominerats av skattebidrag under så många decennier att vi i sverige inte känner till något annat. Den förändring vi nu ser är verkligen inte stor och tyder inte på någon större förståelse för konstens situation.
De rent praktiska invändningarna mot det specifika förslaget om att slå ihop admin och verkstäder för dramaten och operan är puckat eftersom de olika scenerna fungerar mycket olika och har helt olika krav både på dimensioner, hållfasthet och reella funktionaliteter. Baletten har extrema behov vad gäller både scengolv, utrymmen, ljussättning och följespottar, kostymer och dekor, det går inte att bara anpassa dramatenbyggarna och scenografer och kostymörer hur lätt som helst. Det bakom scen är lika mycket en konst som framför och mitt på. Operan har
sina behov av att klara av en enorm kör som stövlar omkring och trampar, dessutom tillkommer de akustiska krav och den rent visuella, du måste kunna se dirigenten antingen direkt eller genom monitor. Storleken på dekoren skiljer sig också åt. Talteatern har sina rutiner som bygger på ett helt annat arbetssätt, man repeterar annorlunda, man närmar sig arbetet annorlunda, man sätter upp produktioner på ett annat sätt. Vissa operauppsättningar som funnits i bruk i decennier kräver i vissa fall någon dags repetitioner med lätt uppfräschade dekorer av kunniga byggare.
Administrationen fungerar på samma sätt, med en stor del specialistkunnande om arbetsförhållanden och olika typer av faktureringar, totalt olika kundkretsar, marknadsföring, ungdomsverksamhet, nyskapande, hälsovård och liknande. En dansares rehab fungerar annorlunda än en sångares men skiljer sig helt åt från en skådespelares. På operan kommer många från utlandet för att gästarbeta eller arbeta under längre perioder, knappast alls på dramaten. Det finns åtskilligt mer att nämna, men att föreslå två konstnärliga ledare under ett ekonomiskt tak är ett ruskigt okunnigt förslag. Detta är en ”söndra och härska-taktik”. Varför ställa två fungerande entiteter inom galler, för att sedan skapa motsättningar när det inte borde finnas några?
Med förhoppning om förståelse
Härligt med stöd. Madeleine skriver om efterdebatten här:
http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2009/02/10/varfor-tanka-nytt-nar-man-kan-gora-som-man-alltid-gjort/
Erik Jennische
kulturroteln i Stockholms stadshus