Efter diskussionerna om Carl Bildts bloggande kunde man ha trott att diskussionen om politikers direktkanaler till medborgarna hade lagt sig.
Ingalunda.
Efter att Madeleine Sjöstedt på sin blogg presenterat nyheten om att det inte blir någon tillbyggnad till Stockholms Stadsbibliotek, har det blåst upp till orkan i ankdammen. Roger Mogert (S) är ”chockad och bestört” över att det presenterats på hennes blogg innan det hunnit bli ett enhälligt beslut i fullmäktige om det. I det fallet är det den vanliga politiska avundsjukan över att ett annat parti får uppmärksamhet förstås. Dessutom är det inte speciellt politiskt kontroversiellt att stoppa bygget; det inser man rätt snabbt när man läser medierapporteringen.
Journalisterna är värre ute i sina kommentarer.
Att jag skriver om detta idag är på grund av en av dessa kommentarer. På dagens Namn och nytt i DN kan man nämligen läsa Cecilia Jacobssons krönika (ej på nätet), där hon beklagar sig över att hennes hudägarvänner inte visste något om att tillbyggnaden inte blir av. Det skyller hon på att nyheten presenterats på Madeleines blogg. I så fall undrar jag om hon stack huvudet i sanden direkt efter att hon sett det på bloggen. Folkpartiet liberalerna i Stockholms stadshus skickade, direkt efter att inlägget publicerats på bloggen, ett pressmeddelande till samtliga som vi alltid skickar pressmeddelanden till. Samma pressmeddelande lade jag som vanligt upp på vår hemsida. Det dök nästan omedelbart upp som en nyhet i DN och SvD, i radio och i TV. Med andra ord har Cecilia Jacobssons vänner inte tillgång till massmedier, lika lite som de läser bloggar. Det var omöjligt att missa nyheten om man hängde med i nyhetsrapporteringen det minsta under de efterföljande 24 timmarna.
Andra journalister har också beklagat sig över att nyheten presenterats på bloggen. Journalister har uttryckt sin upprördhet rakt ut över att en politiker får stå oemotsagd, dvs att en politiker faktiskt kan få använda sina egna ord utan att felciteras, klippas ihop eller klippas bort, eller helt enkelt censureras av journalisterna när det inte har ”nyhetsvärde” eller för den delen inte säger vad journalisterna vill eller hoppas på att få höra. Det skrämmer mig, som medie- och kommunikationsvetare och medietekniker. Jag vet att journalistiken är viktig och varför, men när journalisterna tar på sig rollen som förhandsgranskare (i praktiken censorer) av allt politikerna vill säga till medborgarna och dessutom ser det som en tingens naturliga ordning, då blir jag rädd.
Journalistiken är viktig för granskning av politiker och andra former av makthavare, ingen tvekan om saken. Men varför ska journalisterna bestämma vad, hur och när politiker får uttala sig? Är det inte bättre att politiker själva kan publicera sina åsikter och därmed öppna för granskning, inte bara av journalisterna utan också medborgarna själva? Då kan duktiga politiker uppmärksammas även när de inte får TV-tid och dåliga politiker, som hittills klarat sig med hjälp av journalisternas redigering, kan uppmärksammas för de dåliga idéer och kommentarer som de undslipper sig. Sen ska journalisterna givetvis bevaka bloggar och andra kanaler för att kunna säga emot politikerna när så behövs. Men att journalisterna ska ha ensamrätt på att höra vad politikerna säger innan de kommer med sina motkommentarer är faktiskt ingen given ordning i världen utan enbart en produkt av massmediernas särställning som enda rimliga kontaktväg mellan politiker och den stora skaran medborgare.
De nya medierna har öppnat en helt ny möjlighet till direkt dialog mellan politiker och medborgare. Bloggarna började som en kanal där politiker själva kunde få säga lite vad de ville, utan att det behövde ha ett nyhetsvärde. På så sätt kunde vi exempelvis få veta lite mer om vad som rör sig i huvudet på Carl Bildt. Men utvecklingen stannade inte där. Madeleine Sjöstedt var snabbt ute med att använda sin blogg som en kanal för dialog. Flera olika frågor har presenterats på bloggen och i kommentarsfältet har intressenter fått ge uttryck för sina åsikter och även fått svar från Madeleine och hennes medarbetare. Kommunikationen har inte bara blivit personlig och direkt, den har dessutom blivit tvåvägskommunikation istället för envägskommunikationen som massmedierna står för. Att journalisterna ser detta som ett hot mot demokratin är för mig obegripligt; det är istället den bästa innovationen för demokratin som jag har sett under min livstid.
Journalisterna behövs, men de måste inse att de inte är demokratins enda försvarare och medborgarnas nödvändiga filter mot onda politiker. Journalisternas uppgift är att granska och fördjupa. De ska inte vara redaktörer för medborgarnas fria dialog med sina politiska företrädare.
2 kommentarer
Mkt klokt!
Intressant att journalister vill agera censorer. Varför skulle de vilja förhandsgranska allt som politikerna vill säga till medborgarna? Fast det är klart, som du säger så väl så vill de ha monopol på nyheter från politikerna.