Sergels Torg
Stockholm är en fascinerande stad. Två kvällar i rad har jag varit ute och promenerat i centrala Stockholm, från Sergels torg till Gamla stan. Måndagskvällen var spektakulär med en dimma som lägrade sig över staden, vilket gjorde att man fick en illusion av att befinna sig i London när man passerade över Riksbron och såg ut över Riddarfjärden. Det var kyligt, men vackert. Tyvärr hade jag inte med mig kameran, hade jag haft det hade jag bifogat trolska bilder på vyerna.
Tisdagskvällen var bara kylig. Ingen drömsk dimma utan bara kyla och fukt i allmänhet, vilket klädde av Stockholm för mina ögon. Stockholm är en fantastisk stad, men det finns mycket att förbättra vad gäller stadsbilden. Låt oss ta Sergels torg som exempel.
Sergels torg har stor potential. En stor öppen plats, fri från bilar, som skulle kunna vara en människornas plats. Tyvärr är det istället en kylig och ofta vindpinad plats som bara lever upp ordentligt när det är stora torgmöten och manifestationer där. Annars är det mest en plats man passerar förbi på väg någonstans. Att det är så har flera anledningar. En är att det helt saknas bänkar och skyddade platser där man faktiskt kan ta det lite lugnt. Trappan är inte ett fullgott komplement, eftersom det är en genomfartsled såväl som en plats att sitta. Dessutom saknas det grönska – mänskliga och trivsamma platser har nästan utan undantag olika former av grönska, ibland kompletterat med vatten på olika sätt. Dessutom är materialen som använts olika former av betong istället för naturmaterial som trä eller natursten. Att ersätta dagens betongplattor med svart respektive vit sten av någon form skulle göra att känslan för hela platsen blev en helt annan.
På många andra ställen i stan har samma tankesätt varit rådande. Betong och billiga material är det som använts och många platser är planerade för att människor ska passera förbi snarare än stanna och umgås. Dessutom är staden sedan 1960-talet byggd mer för bilar än människor. Det är en tragedi. Därför är den största utmaningen för Stockholms politiker nu att planera om staden så att vi kan göra den till en stad för människor att leva och bo, träffas och umgås i. Inte en kylig stad som agerar som en pittoresk kuliss för bilarna som passerar genom den.
Självklart är det till stor del en fråga om pengar. Därför måste stadens egna medel för stadsbyggnad kompletteras med privata insatser. Genom att låta olika företag och organisationer delta i arbetet med att försköna staden, exempelvis genom att de tar ansvar för närområdet kring sina egna fastigheter, kan staden bli en snyggare och mänskligare plats. Då kan också medel från de gemensamma styras om för att minska trafiken i innerstaden på olika sätt; oavsett om det handlar om ökad kollektivtrafik eller nedgrävda trafikleder och ringleder. Privata-offentliga samarbeten är framtiden för stadsbyggnad och infrastrutursatsningar. Det är dags att på allvar börja använda dem för att driva ut kylan ur Stockholm.
Detta är en av de saker jag tänker driva om jag får chansen att sitta i stadsfullmäktige efter valet 2010.
