Finansinspektionen inför ett tak för bostadslån på 85%, något som kommer att drabba framför allt unga hushåll som inte kommit in i bostadsrättskarusellen. I brist på bostäder är det givetvis ett effektivt sätt att minska efterfrågan på bostäder och istället låta de unga bo kvar hemma.
Finanskrisen kan inte ha undgått någon i Sverige. Även om vi har klarat oss mycket bättre än de flesta andra länder tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik, har ekonomin skakats om och bankerna fått ta sig en extra funderare på sina affärspolicys. Nu kommer nästa efterdyning bland finanskrisens vågor: finansinspektionen (FI) inför ett tak på bolån på 85% av priset på bostaden. Meningen är att minska hushållens belåning och utsatthet, något som kan behövas om inte banker och finansinstitut tar sitt ansvar för att inte låna ut pengar utan säkerhet. Den största effekten av taket är dock inte att hushållens belåning minskar – det är nämligen inte primärt huslån som är det stora problemet när det gäller hushållens skuldsättning. Nej, den stora effekten är att hushåll som idag står utanför bostadsrättsmarknaden får ännu svårare att komma in. Det drabbar i första hand unga.
Om du har en bostadsrätt att sälja har du också en del pengar att använda i inköpet av din nya bostad. Det betyder att det sällan är ett stort problem att täcka 15% av priset med egna medel. För unga som står utanför bostadsrättsmarknaden är det annorlunda. De som inte har ekonomiskt starka föräldrar som kan hjälpa till med kontantinsatsen, kommer att få det ännu svårare än idag att hitta en bostad. Jag är själv ung och har tills nu bott i hyresrätt. Om ett halvår eller så kommer jag och min sambo att på allvar börja leta efter min första bostadsrätt, en lägenhet som kommer att behöva vara minst en tvåa och helst en trea för att kunna ersätta vår nuvarande bostad. Hur vi ska kunna klara av en ökad egen kontantinsats utan att göra slut på alla våra besparingar är oklart, om det ens är möjligt. I värsta fall tvingas vi ta lån till högre ockerräntor, något som alltså står i direkt motsatsförhållande till FI:s intentioner.
Det enda positiva med FI:s bolånetak är att efterfrågan på bostadsrätter minskar, när unga inte längre har råd att köpa bostäder och färre hyresrätter blir lediga. Det gör att priserna sjunker och att bostadsbyggandet för en gångs skull får en chans att komma ikapp efterfrågan när ännu fler unga tvingas bo kvar hemma flera år längre än de vill. Utöver det är förslaget missriktat. Vad FI borde inrikta sig på är istället att begränsa möjligheten till högräntelån utan säkerhet, då det är dessa som skapar flest problem för människor och i allra störst utsträckning för unga. Istället väljer FI att straffa unga människor ännu hårdare. Hur det kan anses ansvarsfullt och framtidsinriktat är en gåta.
2 kommentarer
Det nuvarande systemet är fullständigt absurt. Folk tror att bankerna lånar ut pengar de har – det gör de inte – de hittar på krediter från tomma luften (enligt ett räkneexempel från Riksbanken kan bankparasiterna hitta på 357 kr i krediter på varje krona de håller i reserv till hushåll – till stat/kommun behöver de ingen reserv alls då ”riskvikten” är satt till noll) ).
Låt oss kolla på den sk “bostadsmarknaden”:
Vid en husförsäljning har inte köparna pengarna utan “lånar” av banken som inte heller har pengarna men kan hitta på från luften såsom kredit.
Så här har vi tre deltagare på denna “marknad”:
1) en säljare (tillgångssidan)
2) potentiella köpare (efterfrågesidan) och
3) mellanhanden=banken som vill sälja så mycket som möjligt av sin “produkt” – dvs skulder skapade från ingenting.
Det är ingen marknad, det är skuldslavsrace där “husägaren” får hyra huset av mellanhanden, parasiten=banken.
Bankparasiternas maximering av huspriserna genom ökad skuldsättning är en parasitskatt som bankerna tar för att hitta på krediter från tomma luften (som de dessutom tar ränta på). Mellanhanden=parasiten=banken ska inte få trissa upp priserna med påhittade krediter överhuvudtaget.
Det är ett fullständigt sjukt system.
Jag retar mig på att hela västvärldens ekonomi bygger på att alla lånar pengar av alla – privatpersoner såväl som företag, banker och hela länder! Det är mycket tack vare detta som finanskrisen över huvud taget uppstod!
Att man mer eller mindre är nödd och tvungen att ta ett lån som man kanske inte kommer att hinna betala av under sin livstid, bara för att ha någonstans att bo, tycker jag är i grunden helt galet. Jag köpte själv min första bostadsrätt för ungefär ett halvår sedan, och jag svär ofta över att jag inte hade haft en chans att spara ihop till ens en etta i en ytterförort, trots att jag är både sparsam och tämligen välavlönad. Det har naturligtvis tagit väldigt lång tid för det ekonomiska systemet att hamna i den här situationen, men det är där vi är idag. Folk är belånade över öronen och inte vågar Riksbanken höja räntan drastiskt (vilket den skulle kunna ha alla möjliga skäl till), eftersom ingen är intresserad av att folk inte skall kunna betala tillbaka sina lån och bankerna sitter där med en massa hus istället för ränteintäkter.
I mina ögon är det helt sjukt att ekonomin ser ut som den gör, att ingen kan spara ihop pengar till en bostad. (Undantag finns givetvis.) Jag tycker att poängen ligger i ditt sista stycke: nämligen, att en högre andel kontantinsats i förlängningen leder till lägre priser på boende. Jag kan inte se något som helst negativt i lägre priser på boende, förutom möjligen att byggföretag må få en mindre vinst.
Därmed inte sagt att det inte är ett problem att sänka lånetaket. Vill man åstadkomma lägre bostadspriser på sikt, skulle det bästa vara att mycket sakta ändra på denna gräns, så att priserna ”hinner med”. En sänkning från 90% till 85% betyder trots allt en höjning av kontantinsatsen från 10% till 15%, vilket är hela 50%! Under premissen att priserna är oförändrade (vilket jag alltså hävdar att de inte kommer att vara på längre sikt), är det givetvis problematiskt på just det sätt som du inleder ditt inlägg.