Normativitet och kollektivisering

Det är lätt att klumpa ihop alla människor med en egenskap i ett homogent kollektiv. Pride-veckan kan ses som ett exempel på detta, samtidigt som speciellt Pride House visar på den stora mångfald som finns inom HBT-världen. Den mångfalden borde få mer uppmärksamhet.

Regnbågsflaggan, symbolen för stolthet och frihet för HBT-personer, är en representation av mångfald och tolerans. HBT-rörelsen pratar ständigt om att bryta normen och att acceptera det som är annorlunda. Paradoxalt nog är dock stora delar av HBT-världen själv väldigt normativ och stängd för mångfald. De stora HBT-media som finns är väldigt inriktade på en viss typ av företrädesvis homosexuella män. Stockholm Prides festivalområde är som skapat för en viss typ av ytliga festprissar. På många håll inom rörelsen är det svårt att bli accepterad om man inte är tillräckligt stereotyp eller har ”fel” (höger) åsikter politiskt.

Samhället idag är fortfarande normativt och det finns tyvärr fortfarande ett behov av exempelvis speciella ungdomsverksamheter där människor får vara sig själva utan risk att bli mobbade eller på andra sätt diskriminerade. Tyvärr tar många det för intäkt att HBT-personer ska ses som en homogen grupp som vill och bör särbehandlas. Den attityden gör idag mer skada än nytta när det gäller att bryta samhällets heteronorm. Dessutom leder den till att många HBT-personer som inte passar in i stereotypen blir utestängda eller hålls på armslängds avstånd från stora delar av gaycommunityn. I vissa fall är det frivilligt, i andra fall är det en ofrivillig exil som skapats genom kyliga attityder från dem som på ett eller annat sätt styr, i organisationer eller mer informella sammanslutningar.

I det sammanhanget är det nästan komiskt att läsa att Tasso Stafilidis tycker att ”Ulrika Westerlund borde till exempel som ordförande för RFSL fråga sig varför inte alla hbt-personer i landet är med i RFSL.” Det uttalandet visar på en oförståelse för att HBT-personer är lika olika som heterosexuella. RFSL kommer aldrig att kunna fungera som ett gemensamt paraply så länge organisationen driver politik som går att koppla till en speciell inriktning på höger-vänsterskalan, så länge det finns en ”homonorm” att passa in i för att accepteras av rörelsen eller så länge den enda grupp som egentligen får uppmärksamhet är de så kallade schlagerbögarna. Sannolikt kommer det aldrig att hända och därför kommer RFSL i sin nuvarande form aldrig att fungera som samlingsorganisation för HBT-Sverige.

Läget för oss som inte är speciellt stereotypa och som tillhör den av många HBT-personer hatade liberala åsiktsriktningen politiskt, kan tyckas mörk. Samtidigt finns det många ljuspunkter. Framför allt är vi många som hittat varandra, utan hjälp av föreningar och organisationer. När det gäller organiserade initiativ är Pride House den starkast lysande lanternan i mörkret. Det är inte perfekt på något sätt, men tydligare än något annat visar de seminarier, föreläsningar och workshops som organiseras där på den mångfald som ryms inom HBT-världen. Här är det snarast ytligheten som är osynlig och istället får substans och subkulturer utrymme. Det är denna typ av initiativ som behövs för att HBT-rörelsen ska ha någon trovärdighet vad gäller talet om att bryta normer. Frågan är varför det är så ont om dem under resten av året.

Intressant?

Det är lätt att klumpa ihop alla människor med en egenskap i ett homogent kollektiv. Pride-veckan kan ses som ett exempel på detta, samtidigt som speciellt Pride House visar på...