The emergence of the Global WiLlage on the diplomatic scene

The recent events connected to Wikileaks and Julian Assange should prove once and for all that the global village is here to stay, and that countries no longer can act out of pure self-interest without risking consequences from all sides.

Wikileaks logo - hourglassWikileaks is a major pain in the butt for many governments, possibly most of all to the American. The most recent leaks have sparked a response from the USA that some might have anticipated, while others are baffled at the sheer scale of it. Senators using their influence in a, some feel, inappropriate way, to make companies ”willingly” cut their cooperations with Wikileaks is just one example. The alleged honey trap set up for Julian Assange in Sweden, causing him to be an international fugitive, wanted for sexual misconduct, is another example – not necessarily being a honey trap of course, but the timing is awfully suspicious. Knowing of the past conduct of for example the American CIA, it’s not all together impossible, rather the opposite.

What is interesting, however, is the counter response that has come from all directions, both expected and unexpected. The most expected was, of course, Operation Payback, the name chosen for the attacks of hackers from around the globe targeted at the companies that severed all ties to Wikileaks, like Amazon, Visa, Mastercard etc.

Less expected are the consequences Visa and Mastercard are facing in Iceland, where the credit card companies may have their licenses for doing business revoked on grounds of them censoring Wikileaks. The jury, or rather parliamentary committee, is still out on that one, but the very thought must send shivers down the spine of every credit card executive. Iceland may not be a big country, but it’s pretty rich – at least it was before the banking bubble burst – and it’s got a big airport that serves a lot of transfer flights to and from the US. Losing that market, and the possibility it opens for other countries to follow suit, must be scary. The repercussions for the brands are also impossible to foresee, but it is clear that in many parts of the world all companies who have actively distanced themselves, and even acted out against Wikileaks, have lost credibility and are looking like puppets for the american government. That’s not something a company wants to have in their brand image, at lest not outside of the US and probably not within the US borders either.

In Switzerland, the bank Postfinance are facing different problems, after publicly announcing their decision to close the bank account of Julian Assange on the grounds that he ”provided false information regarding his place of residence”. They might of course be in their every right to close his account on these grounds, but why announce it publicly? The banking secrecy in Switzerland is famous for its strictness, which means Postfinance now faces charges for breaking this code. It’s also completely baffling that a bank would announce this publicly, unless there had been pressure from outside agents to make this decision. The outcome is still unclear, but it will be really interesting to follow the development.

So far we’ve done ”the story so far”. So what’s coming up in the next installment of the saga?

The main theme here is pretty clear, namely that any one country can count on facing big problems when trying to act out of pure self-interest against a company or organization, especially through agents like domestically based multinational companies. What may be correct and even mandatory in one country, in this case the US, may be illegal and even unconstitutional in another. We can count on the US government trying to influence other countries to see their view of course, but it’s not a far-fetched guess that we are now seeing the final death throws of the unilateral world of politics and diplomacy, and the emergence of the more global village thinking on the major international diplomatic scene.

What has been talked about ever since the emergence of the Internet on the global scene, has now become an acute reality for governments who so far have not been forced to deal with it. Distance is being eliminated from the equations and borders are disappearing, even if they’re very much real in the minds of politicians and diplomats. The recent events are not only proving that what an American senator asks of American companies can cause said companies troubles all over the world. The actual leaks have proved that international diplomacy of today leaves a lot to be desired. Veteran diplomats have been baffled by what has been written in the diplomatic correspondence. The correspondence also shows how the current way of doing diplomacy is quickly reaching the end of the road, perhaps in high speed against a rock wall, perhaps more slowly depending on how the recent leaks make the diplomatic corps change their ways.

Obviously, though, the world has been changed and the politics and diplomacy have to be changed accordingly. We will not see it done in a whiff, but there’s no way governments can keep up their current way of governing and interacting with other governments. Not only governments, but diplomatic organizations and intelligence agencies as well, will be forced to rethink their acts. As with so many other things, historical and current, the conservative forces will fail miserably in stopping change. It’s just a question of how quick or slow that failure comes.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/12/15/the-emergence-of-the-global-willage-on-the-diplomatic-scene/

Analy(s)era mera

Socialdemokraternas kriskommission har presenterat sina slutsatser. Rapporten identifierar många viktiga orsaker till katastrofvalet, samtidigt som kommissionen inte vågar eller vill gå tillräckligt långt i analyserna – åtminstone inte i den officiella rapporten.

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest – i dessa hållpunkter ryms således delförklaringarna till att vi kunde tappa ett mycket stort försprång på bara två år.

Så inleds stycket Att våga tänka stort igen i socialdemokraternas valanalys. I denna mening har vi alltså sammanfattningen av kriskommissionens slutsatser. Samtidigt som de identifierar nyckelförklaringarna missar de möjligheten att till fullo analysera dem. Det finns flera aspekter som utelämnas i rapporten. Vad detta beror på ska lämnas osagt.

Finanskrisen

Regeringen ”fick något att skylla på” genom finanskrisen och dessutom framstod Sverige ”som ett lugnt och stabilt hörn” gentemot andra länder som drabbats hårdare av finanskrisen. Detta stärkte de borgerliga. Så långt har kriskommissionen rätt. Vad de däremot inte kommenterar är socialdemokraternas egna svar på regeringens hantering av finanskrisen. Istället för att ta ett steg tillbaka och konstatera att regeringen hanterat krisen väl och därefter komma med kritik på några punkter, valde socialdemokraterna att gå till frontalangrepp genom att hävda att regeringen misslyckats totalt och att Sverige var på väg mot ruinens brant.

Denna retorik rimmade illa med de siffror som presenterades från oberoende källor och gjorde att socialdemokraterna framstod som onödigt konfrontatoriska och dessutom oärliga. Thomas Östros uppfattades som osympatisk och aggressiv av många. Sammantaget skapade detta en bild av socialdemokrati som till varje pris ville komma tillbaka till makten och som därför var villiga att offra verkligheten på de politiska poängernas altare. Effekten blev dock alltså den motsatta.

Det rödgröna samarbetet

Efter en första olycklig presentation med endast Socialdemokraterna och Miljöpartiet, togs sedan Vänsterpartiet in i samarbetet. […] Den omedelbara effekten av samarbetet ledde till ett kraftigt tapp för Socialdemokraterna. S-väljare som inte gillade Mp och/eller V gick till andra partier, över blockgränsen. Andra S-väljare, som ville dra samarbetet i grön riktning, gick från S till Mp. Samarbetet legitimerade i viss mån Mp som regeringsparti i mångas ögon, och sänkte därmed tröskeln för att ta steget från S till Mp.

Kriskommissionen stryker i ovanstående stycke som katten kring het gröt, samtidigt som de också verkar ta avstånd från den naturliga slutsatsen. Den första ”olyckliga” presentationen höll nämligen nyckeln till hur ett rödgrönt samarbete hade kunnat säljas lättare till väljarna. De allra flesta, speciellt de eftertraktade mittenväljarna, tycker mycket bättre om Miljöpartiet än Vänsterpartiet. Hade samarbetet begränsats till MP hade effekten begränsats till att den socialdemokratiska vänsterflygeln blivit förbannad och att vissa mer vänsterinriktade väljare gått över till vänsterpartiet – ett parti som i praktiken aldrig skulle haft något alternativ till att stödja en rödgrön regering.

Vänsterpartiet och även vänsterflygeln inom socialdemokratin framstår för allt fler så kallade mittenväljare som verklighetsfrånvända och omöjliga att rösta på. Det är inte helt omotiverat att tala om dessa grupper som vänsterextrema, åtminstone i ögonen på de väljargrupperna som socialdemokraterna vill vinna över. Då det inte går att tvinga ett annat parti att överge delar av sin politik, är det enda rimliga för socialdemokraterna att hålla dem på armslängds avstånd – förutsatt att det är regeringsmakt och inte idealism som är det primära målet för partiet.

Vårmotionen och valmanifestet

När det rödgröna samarbetet slutligen presenterade sin gemensamma politik, först genom sin gemensamma budgetmotion under våren och därefter i sitt valmanifest i början av hösten, besannades många farhågor bland mittenväljarna. Den förhatliga fastighetsskatten gjorde sitt återtåg och en bensinskattehöjning på 49 öre per liter skrämde bort många landsbygdsväljare. Orealistiska utspel som att USA skulle förmås dra tillbaka samtliga trupper utanför landets gränser spädde på känslan av surrealism bland många och skrämde dem ytterligare längre bort från de rödgröna.

Den presenterade politiken framstod allt mer som att alla partier fått ge upp just sina hjärtefrågor, samtidigt som många S- och MP-väljare upplevde att vänsterpartiet fått oproportionerligt stort inflytande på den gemensamma politiken. Resultatet blev en politik som ingen gillade och som inte tilltalade några nya väljargrupper. Efter de tidigare katastrofala besluten blev detta sista spiken i kistan för en rödgrön valseger.

Slutord

Kriskommissionens analys må lämna en del att önska, men den som läser mellan raderna och gör en djupare analys utifrån deras slutsatser, kommer att kunna dra många nyttiga lärdomar inför valrörelsen 2014. Frågan är dock om partiet är redo för den beska medicin som behöver ordineras. Vänsterfalangen kommer exempelvis inte att frivilligt gå med på många av de åtgärder som krävs för att vinna väljarnas gunst. Den som får förtroende att leda det socialdemokratiska partiet efter vårens kongress har ett digert arbete framför sig. Det är långt ifrån säkert att det kommer att lyckas.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/12/04/analysera-mera/

Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

Jan Björklund med texten "bestämma" i bakgrundenPå kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

Tage Erlander på valaffisch. "Trygghet i en föränderlig tid - Socialdemokratin"För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/12/03/definiera-kris/

Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Kvinna med niqabMåste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/12/01/friheten-starks-inte-genom-niqabforbud/

Bloggen är varken gömd eller glömd

Några kanske har reagerat på att det inte postats så mycket på bloggen på ett tag. Förklaringen är att det händer väldigt mycket annat just nu. Dels är jag inblandad i att starta upp Liberaldemokraterna, dels ska jag se mig om efter nytt jobb efter att det visat sig att jag är rejält överkvalificerad för de arbetsuppgifterna som min nuvarande tjänst innebär. Det lämnar lite för lite tid åt bloggen när man samtidigt ska försöka sköta arbetet. Inom kort kommer jag att ta ut mina insamlade semesterdagar, flextid mm vilket innebär att jag kommer ha lite ledigt. Då är det bara parti, jobbsökande och skriva klart exjobbet som ligger på mina axlar, vilket bör innebära att jag återigen har tid för bloggen. Det betyder att du, kära läsare, snart kan uppröras över samma saker som jag, alternativt uppröras över mina åsikter. Oavsett vilket är du hjärtligt välkommen.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/11/29/bloggen-ar-varken-gomd-eller-glomd/