Socialdemokratin närmar sig 30-procentstrecket. Utvecklingen har pågått över ett par decennier men det är först nu analytiker och för den delen partiet börjar reagera på allvar. Samtidigt är det ett sundhetstecken för ett land att ett enda parti inte längre så fullkomligt dominerar det politiska landskapet.

Efter socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914 har partiet tillsatt en kriskommission. I medierna heter det att socialdemokratin är i kris, om inte regelrätt kollaps.

Trots att många slår på stora trumman, är resultatet dock bara ytterligare ett steg i den utveckling som skett under flera år. Med avstamp i valresultatet 1982 kan vi se att den generella trenden över tid är att Socialdemokraterna tappar väljarstöd. Den utvecklingen blev tydlig redan under Göran Perssons år som partiledare och den har egentligen inte accelererat med Mona Sahlin vid rodret, bara fortsatt i samma riktning.

Trenden är sund. Socialdemokraternas totala dominans över den svenska politiken – även om de sällan faktiskt nått upp till 50 procents väljarstöd – är farlig både för långsiktig ekonomisk utveckling och för hälsosam demokrati. Ett parti som alltför länge tar makten för given växer samman med makten. Istället för att ha visioner om förändring för den lilla människan, blir maktinnehavet i sig målet med politiken. Det gäller oavsett vilken ideologi partiet följer eller säger sig följa, vilket innebär att maktskiften är inte bara nyttiga utan rent av nödvändiga. Maktskiften måste också vara tillräckligt långvariga för att de inte ska ses som undantag från den ”naturliga (makt-)ordningen”.

Det faktum att det tagit till 2010 innan Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission är talande för hur partiet ser på sig själv och ger också en fingervisning om vad som kommer att bli slutsatsen. För att förstå det måste dock ett till faktum tas med i beräkningen, nämligen att socialdemokratin är och alltid har varit splittrad. Maktkampen mellan höger och vänster inom partiet har pågått ständigt och även om de mer högerinriktade har vunnit de senaste åren, har vänsterflygeln fortfarande haft stort inflytande över partiets vägval. Det tydligaste exemplet på detta från den senaste mandatperioden är samarbetet med Vänsterpartiet. Där Mona Sahlin ville ha ett regeringssamarbete med enbart Miljöpartiet, tvingade vänsterflygeln inom partiet henne till att öppna sitt regeringsalternativ även för de mörkröda. Det här är vad kriskommissionen tar med sig i sitt arbete för att komma på vad som gick fel i valet och hur socialdemokratin ska kunna vända trenden.

En sak vet alla redan: för att vinna val måste man vinna storstadsväljarna. Utmaningen för socialdemokratin är att komma på hur den ska göra det. Storstadsväljarna lockas nämligen av att ha stor makt över sitt eget liv, att kunna göra egna val. Rent praktiskt gillar de friskolor, vårdval, RUT och lägre skatter. Storstadsväljarna skyr också fastighetsskatter och förmögenhetsskatter, skatter som drabbar dem orättvist eftersom även ett litet hus i storstaden ofta kostar mer än stora herresäten på landsbygden. Rikemansboningarna i glesbygden undgår därmed den beskattning ett normalt familjehus i Stockholm beläggs med. Rädslan för den orättvisan kommer att leva så länge skatterna lever.

Mycket av det storstadsväljarna skyr är med andra ord de mer vänstervridna inslagen i den rödgröna och socialdemokratiska politiken. Som kontrast attraherar de ”gröna liberalerna” i Miljöpartiet storstadsväljarna. Många av dessa väljare skräms samtidigt av Vänsterpartiets inflytande och det är redan klart att flera väljare, även socialdemokrater, bytte block på grund av det.

Den naturliga slutsatsen för kriskommissionen borde därmed vara given på förhand: för att vända trenden och åter vinna storstadsväljarna måste Socialdemokraterna modernisera sig och göra upp med förlegade vänsterideal som inte längre tilltalar den moderna storstadsväljaren. Mona Sahlins förslag om ett regeringssamarbete med enbart de gröna var helt rätt väg att gå och socialdemokraternas vänsterflygel måste en gång för alla fråntas inflytande.

Tyvärr är det osannolikt att det blir kriskommissionens slutsats, åtminstone officiellt. Det troliga är att kommissionen antingen kommer fram till att andra saker haft avgörande betydelse, som att skylla på en vinklad bevakning i media eller att socialdemokratins relevans är intakt och att det är budskapet som paketerats fel. Analysen från förra valet att ”alla skulle med, men vi glömde säga vart” går att återanvända. Alternativet är att kriskommissionen kommer fram till de rätta slutsatserna, men att resultatet tystas ner och begravs av en alltför inflytelserik vänsterflygel som vägrar acceptera att de kan ha fel.

Resultatet av den utvecklingen är att socialdemokratin långsamt fortsätter sin kollaps ner mot 20 – 25 procent av väljarstödet. Någonstans på vägen är det inte omöjligt att partiet ännu en gång spricker, vilket har hänt tidigare. Det vore inte helt onaturligt, eftersom socialdemokratin sedan länge haft ett närmast schizofrent förhållande till sig självt med två väldigt olika fraktioner inom partiet. Det är jobbigt även för väljarna, som inte kan förutse partiets politik annat än att de kommer att försöka allt för att klamra sig kvar vid makten, eller som i dagsläget försöka återta den.

I ett politiskt system med så många partier som det svenska är det onaturligt för något parti att konstant ligga över 30 – 35 procent. Socialdemokratins långsamma kollaps är därmed sund och en utveckling mot normalisering av det politiska landskapet. Den förvisso långa men ändå onaturliga epoken i svensk politik, med ett enda totalt dominerande parti, är därmed på väg att lida mot sitt efterlängtade slut.

Intressant?

Socialdemokratin närmar sig 30-procentstrecket. Utvecklingen har pågått över ett par decennier men det är först nu analytiker och för den delen partiet börjar reagera på allvar. Samtidigt är det ett...