Bloggare och icke fackanslutna göre sig icke besvär

Snart är det dags för Almedalsveckan, Sveriges största årliga politiska händelse. Många är de medier, traditionella såväl som nya, som kommer att rapportera från veckan och bevaka det som händer och sägs där. Samtidigt som nya medier växer i storlek och betydelse, väljer dock de ansvariga för Almedalsveckan att ha extra gammelmodiga krav på den som vill söka pressackreditering.

Alla har inte möjlighet att åka dit, men de politiskt intresserade som lyckas få semester och hittar någonstans att bo kommer att spendera nästa vecka på plats i Visby för att besöka Almedalsveckan. Vi andra bevakar på avstånd. Mediernas intresse är givetvis stort, dels för att sommaren annars innebär nyhetstorka och dels för att det är valår. Den här veckan kommer de stora utspelen att presenteras.

För de journalister som vill få tillgång till presskonferenser och annat krävs det som på så många andra håll ackreditering. I reglerna har arrangörerna bestämt att ackreditering ges till journalister med pressleg utfärdat av något av de journalistiska fackförbunden i Sverige. I undantagsfall kan ackreditering beviljas om kontaktuppgifter till ansvarig utgivare kan ges, samt ett organisationsnummer till arbetsgivaren. Det är absurt.

Att för det första förutsätta att journalister i normalfallet är fackanslutna är en gammalmodig idé. Fackföreningsanslutning ska givetvis vara frivilligt även för journalister och fotografer. Att övriga journalister ska ses som undantagsfall som på nåder accepteras, är befängt. Något som är ännu allvarligare är däremot att pressackreditering inte ges till medborgarjournalisterna, det vill säga bloggarna.

En politiskt bloggare har inte någon arbetsgivare med organisationsnummer som kan ge en inkörsport till pressackrediteringen. Trots att de politiska bloggarna blir allt fler och allt mer inflytelserika, anser arrangörerna för Almedalsveckan alltså inte att de är riktiga journalister. Samtidigt som exempelvis alla bloggare som ville gavs tillgång till pressrummet under Folkpartiet liberalernas riksmöte under våren. Det är det korrekta sättet att behandla bloggare i dagens moderna medielandskap.

Med bara en vecka kvar till Almedalsveckans början är det knappt om tid att göra förändringar. Sannolikt saknas också viljan hos arrangörerna i dagsläget. Deras inställning kommer dock att behöva förändras inom kort. De politiska bloggarna har nämligen blivit en kraft att räkna med och är även källan till många saker som de traditionella medierna rapporterar om. Då går det inte att som arrangör för stora evenemang stänga ute bloggarna. Det är gammalmodigt och leder i förlängningen till en sämre rapportering från evenemanget. Partier som Folkpartiet har redan förstått detta. Nu måste även Almedalsveckans arrangörer inse att mediesverige har förändrats.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/28/bloggare-och-icke-fackanslutna-gore-sig-icke-besvar/

Många liberala åsikter om transpersoner

Är det de rödgröna som är mest trovärdiga i debatten om transpersoner? Länge har det varit en sanning som inte ifrågasatts. Det är dags att göra det nu. En sökning på Politometern visar att det snarare är liberalerna i Folkpartiet som tagit över ledartröjan.

Amanda och Trollhare. Två bloggar som brukar bekänna sig till varsin sida blockgränsen. Båda bloggar mycket om transpersoners livssituation och brukar vara överens i de flesta av sina åsikter. De är dock båda undantag då det inte är många bloggare som tar upp just transpersoner i sina inlägg. Oavsett om det beror på transfobi, okunskap, ointresse eller taktik för att maximera antalet röster, är det tråkigt.

Frågan är vilka som egentligen har störst trovärdighet i frågan? Ofta brukar svaret vara Miljöpartiet eller mer generellt de rödgröna. Det är logiskt eftersom Alliansen i denna fråga lider av att ha de konservativa kristdemokraterna på sin sida. Med en sådan samarbetspartner kan man väl inte ha någon trovärdighet i transfrågor, eller?

Den bilden håller nu på att krackelera. Alliansen har redan visat att det går att runda KD i frågor som rör livsstil och då framför allt HBT-frågor. Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen kom på plats med KD:s goda minne, genom att riksdagens egna utskott förhandlade fram ett skarpt lagförslag. Riksdagsledamöter från Folkpartiet liberalerna gick utöver det emot den officiella regeringslinjen och röstade för att erkänna folkmordet i Armenien. Enskilda frågor där partierna står långt från varandra kan lösas genom andra samarbeten än de som ligger till grund för regeringen, detta är ett numera etablerat faktum och något som borde utnyttjas oftare.

Graf över hur många blogginlägg som handlar om transfobi, indexerade av Politometern. Folkpartiet liberalerna har flest procentuellt.Söker man på Politometern, som indexerar stora delar av den politiska bloggosfären i Sverige, finner man att det är folkpartibloggarna som är mest aktiva i debatten om transpersoner, med god marginal. Det är inga supersiffror, men att 0,3% av de blogginlägg folkpartisterna skriver faktiskt nämner transpersoner är en bra siffra för en fråga som annars är väldigt bortglömd. Miljöpartisterna, som anses så bra i dessa frågor, lyckas inte att komma upp till 0,1% ens när det avrundas till närmsta tiondel.

För mig som engagerat mig i transpersoners rättigheter på senare tid – något som inte är helt vanligt när man själv är cisperson – och dessutom är liberal, är det glädjande siffror. Det känns att gräsrotsrörelsen i Folkpartiet liberalerna har uppnått något slags kritisk massa och den här frågan kommer inte att ligga orörd. Kraven på att sluta med tvångssteriliseringar av transpersoner och att på andra sätt modernisera lagen om könstillhörighet kommer att höras allt högre. Det är kanske för mycket att hoppas att det blir en valfråga av det, men på de liberala bloggarna kommer debatten garanterat att fortsätta vara aktiv. Gräsrotsliberalerna har visat vägen för både partiledning och andra partier. Med lite tur kanske det äntligen kan leda till att ledande politiker vågar ta i frågan. Det vore inte ett år för tidigt.

Antal av Politometern indexerade inlägg som nämner HBT. Socialdemokraterna är störst i denna fråga, följda av Folkpartiet.Fotnot: En sökning på HBT på Politometern visar att socialdemokratiska bloggar nämner detta mest, följt av folkpartistiska bloggar på en hedrande andraplats. En genomgång av de socialdemokratiska blogginlägg som nämner detta visar dock att det oftast bara handlar om länkar till bloggen HBT-sossen och inte inlägg som handlar om HBT-frågor. Hur en sökning som filtrerade bort länkar som bara nämnde HBT när de länkade till den bloggen skulle se ut är oklart, men en kvalificerad gissning är att folkpartistiska bloggare skulle bli mest aktiva även i detta sammanhang.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/28/manga-liberala-asikter-om-transpersoner/

Bloggsveriges bästa

För någon vecka sedan skrev Harry Amster i SvD om ”bloggens superstjärnor” och syftade då på bloggare som Kissie och Blondinbella, bloggare som skriver om kläder, smink, skvaller och annat. Samma saker som skvallertidningarna, med skillnaden att de personer som figurerar på dessa personers bloggar inte är kända, åtminstone inte innan de figurerat på dessa bloggar några gånger.

Personligen gick jag in på ett par av dessa bloggar för första gången den dagen. Jag stängde ner dem nästan lika snabbt. Innehållet var för mig helt ointressant och jag förstår fortfarande inte varför det dessa människor skriver, förutom vissa modereportage möjligen, kan vara intressanta för någon utanför deras egna bekantskapskrets. Å andra sidan förstår jag inte heller hur kvällspressen kan tjäna så mycket pengar på att överge rejäl journalistik för att istället rapportera om de fiskpinnar Carolas åt till middag i förrgår. Jag antar att det också kommer att förbli ett mysterium och konstaterar helt enkelt att det är upp till var och en att läsa det de tycker om.

I mitt eget tycke finns det många stjärnor på den svenska blogghimlen. Antagligen har de som slaviskt följer Kissies liv aldrig ens hört talas om dem. För oss som själva ägnar oss åt politiskt bloggande är det annorlunda. Flera politiska bloggare är riktigt duktiga och inte helt sällan bättre skrivna än vissa tidningars ledarsidor. Den politiska färgen och hjärtefrågorna gör förstås att man blir lite partisk och gärna läser bloggar som står nära en själv åsiktsmässigt, men de riktigt duktiga bloggarna är läsvärda oavsett de egna åsikterna. Samtidigt är det svårt att slaviskt följa bloggar, då det varje dag dyker upp så mycket välskrivet i den svenska bloggosfären. Jag ska ändå på initiativ Kent Persson, ett av den svenska bloggosfärens nav, presentera några av de bloggar jag anser läsvärda här nedan, och hoppas att mina läsare kan få upp ögonen för åtminstone några av dessa bloggar. Mycket nöje!

Några bloggstjärnor enligt Per

Amanda Brihed – sjukt duktig liberal HBT-bloggare, alltid påläst och har mycket fakta att dela med sig av.

Calandrella – ung piratpartist som tyvärr varit tyst länge nu. Hoppas på återkomst.

Farmor Gun – integritetsförespråkare med mycket att säga och med en härlig attityd.

Mark Klamberg – folkrättsexpert som skriver om integritet och övervakning, alltid med bra fakta och argument.

Per Ankersjö – centerpartist som gillar höga hus och frihet, vad mer kan man begära?

Trollhare – troligen Sveriges bästa bloggare om transpersoner.

Viktor Tullgren – ung socialdemokrat som skriver lite mer sällan men då desto mer fylligt och påläst.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/28/bloggsveriges-basta/

Hur de än vänder sig…

EU påverkar vardagen för alla människor inom unionens gränser. Dessutom ligger beslut i EU till grund för många av de beslut som ska fattas i nationella, regionala och lokala parlament. Trots det har de rödgröna länge inte lyckats presentera någon gemensam EU-politik, mycket på grund av att de tre partierna inte är överens i sakfrågorna. Igår kom dock det av många efterlängtade dokumentet, ett dokument som visar på en förhållandevis ansvarsfull EU-politik för att komma från de rödgröna, men som också direkt väckte tal om svekdebatt och valförlust från vänsterhåll.

Lars Ohly, Mona Sahlin och Peter ErikssonDet europeiska samarbetet har på de 15 år Sverige varit med i unionen utvecklats till vår starkaste politiska arena när det gäller påverkan internationellt. Med sina 500 miljoner invånare och starka medlemsländer blir en gemensam EU-linje en stark påverkan i det internationella samfundet. Trots det saknades Europa helt när oppositionen presenterade sin gemensamma utrikespolitik. Många undrade varför och verkar äntligen ha fått sitt svar: de rödgröna har ett eget dokument om EU-politiken, ännu inte antaget men utkastet presenterades av DN under söndagen. Politiken som beskrivs i dokumentet är förvånansvärt ansvarsfullt för att komma från oppositionen, men förklaringen är enkel: det är till stora delar socialdemokraternas egen EU-politik, kryddad med extra miljöfrågor, som återfinns i texten.

Miljöpartiet har på senare tid ”accepterat” EU – vilket resten av medlemsländerna säkert är väldigt tacksamma för – men vänsterpartiet har fortfarande ett hårt krav på utträde i sitt partiprogram. Hur dessa kritiska partier ska kunna gå med på den politik som nu föreslås är inte helt lätt att förstå. Det tog inte heller lång tid från det att dokumentet presenterats till det att vänsterns debattörer började tala om svekdebatt och valförlust i höst. Läser man inlägg och kommentarer får man intrycket av att de flesta vänsterpartister – som inte själva tänkt sig en politisk karriär inom ramarna för det rödgröna samarbetet – anser att samarbetet mellan de tre partierna bara är acceptabelt om vänstern inte måste göra några kompromisser, åtminstone inte om några centrala frågor. När en gemensam EU-politik presenteras som inte innebär krav på unionens upplösning, visar sig många vänsterpartister vara villiga att stanna hemma på soffan eller rösta på socialistiska partiet istället för att stödja de rödgröna.

Oppositionen har säkerligen länge förstått att det krävs en gemensam EU-politik för att kunna styra Sverige. Utan klara riktlinjer om hur man ska förhålla sig till unionen blir det omöjligt att styra ett land som är medlem. Med opinionsundersökningar som visat övertag för alliansen har det blivit ännu viktigare att ta fram en komplett valplattform som kan övertyga väljarna om att de rödgröna har vad som krävs för att styra landet. Antagligen har de slitit sitt hår för att komma fram till en sådan politik som stämmer överens med verkligheten samtidigt som den kan accepteras av de tre partiernas medlemmar och väljare. De har inte lyckats. Vad de har presenterat är en politik som innehåller stora brister men som ändå är anpassad efter hur verkligheten ser ut. Det innebär att det verklighetsfrånvända vänsterpartiet kommer att få problem att sälja in överenskommelsen till sina väljare, trots eller kanske på grund av att vänsterpartiet tidigare fått styra och ställa väldigt mycket i det rödgröna samarbetet.

Det är tydligt att de rödgröna har problem. De tre partierna har mellan sig så stora klyftor att det visar sig allt mer omöjligt att ha en gemensam linje. Alliansens fyra partier har haft lätt att komma överens om de grundläggande frågorna och några av varje partis hjärtefrågor har också kommit med i den gemensamma politiken. Utöver det har frågor som exempelvis könsneutrala äktenskap lösts i riksdagen, precis på det sätt en demokrati bör fungera under en koalitionsregering. Vad gäller EU-politiken är man överens om det mesta utom när det ska folkomröstas om EMU. Oppositionen kommer däremot att få svårt att använda samma teknik om de vinner höstens val. De frågor de inte kan komma överens om är nämligen så grundläggande att det skulle innebära regeringskris varje vecka om respektive parti skulle söka sig till andra partier i riksdagen för att hitta stöd för sin politik. De rödgröna har konstaterat att de inte är trovärdiga som regeringsalternativ om de inte på förhand talar om vilken politik en rödgrön regering tänker bedriva. Samtidigt är de inte trovärdiga för sina egna väljare om de kompromissar för mycket med sin egen politik. Slutligen ligger framför allt vänsterpartiets politik så långt från de andra partiernas att de enda möjliga kompromisserna betyder för stora avsteg från de viktiga frågorna för antingen vänsterpartiets eller de andra partiernas väljare.

Hur de än vänder sig har de rödgröna alltid Ohly där bak.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/28/hur-de-an-vander-sig/

Cwejman avslöjar nykterhetsrörelsens lögner

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman drar ner byxorna på nykterhetsrörelsens företrädare och avslöjar deras okunnighet alternativt lögnaktighet när det gäller sprutbytesprogrammen. Nykterhetsrörelsens företrädare har påstått att det inte finns någon forskning som visar att sprutbytesprogram minskar smittspridning bland missbrukare. Felaktigheterna i detta har påpekats av många, inklusive jag själv här på bloggen.

Det är dags att avslöja lögnerna om sprutbytesprogrammen. Visst är det så att programmen inte löser alla problem, men de sparar sjukvårdskostnader och minskar det mänskliga lidandet. Den minskade smittspridningen är något som visats i ett flertal studier och det råder ingen tvekan om att programmen hjälper. Precis som Adam påpekar minskar programmen också avståndet mellan missbrukare och de sociala myndigheterna.

Sprutbytesprogrammen innebär mycket positivt och borde vara en självklarhet överallt där det finns problem med den typen av missbruk där sprutor används. Det är därför bra att Stockholms läns landsting vågat stå upp mot nykterhetsrörelsens propaganda och istället ta till sig av vetenskapen. Det innebär stora vinster för såväl de människor som är fast i missbruket som för den offentliga ekonomin. Hur detta skulle kunna vara dåligt är en gåta.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/27/cwejman-avslojar-nykterhetsrorelsens-logner/