jun 13 2010

Dags att förpassa tvångssteriliseringar till historien

Transsexuellas möjlighet att skaffa barn är i Sverige starkt begränsad, för att inte säga helt frånvarande. Amanda Brihed är en av dem som drabbats och som har styrkan att berätta om det.

Vad avgör om du är en olämplig förälder? Är det din förmåga att ta hand om och uppfostra ditt barn? Hur mycket du älskar din son eller dotter? Om du har ekonomi att klara försörjningen av din familj? Nej, sådant är sekundärt. Det viktigaste är att du inte har haft oturen att födas i fel kön. Skulle så vara fallet måste du ge upp alla möjligheter till fortplantning om du vill korrigera det. Antingen får du skaffa barn eller så får du korrigera din könstillhörighet. Enkelt val, inte sant?

Sverige har haft en långvarig debatt om tvångssteriliseringarna av bland annat psykiskt sjuka. Det har tagit lång tid att göra upp med vår skamfyllda historia. Trots det talas det tyst om att tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka fortsätter än i dag. Transsexualism räknas nämligen fortfarande som en psykisk sjukdom av såväl Socialstyrelsen som WHO. Det är dock antagligen den enda psykiska sjukdom som kan korrigeras kirurgiskt. Kravet för att få korrigering är dock, i Sverige, att du har intyg på att du är steriliserad och att du inte har fryst ner några könsceller för att kunna bli förälder efter operationen. Gud förbjude att en man blir mamma, eller en kvinna pappa – hur skulle det se ut i kyrkböckerna?

En av alla dem som drabbas av den förlegade föreställningen om transpersoner är Amanda Brihed. Amanda är dock inte vem som helst, Amanda är en av de starkaste personer som vandrar på denna jord. Det gör att hon, till skillnad från många andra, inte tyst accepterar och lider i sin situation. Istället tar hon debatten och berättar för världen hur hon blivit behandlad, enbart för att hon haft oturen att inte ha en lika självklar könsidentitet som majoriteten.

Det är starkt och kräver mycket av en människa att lämna ut sig själv så totalt och Amanda är värd stor respekt och beundran.

Det finns ingen legitim anledning till att förbjuda transpersoner att frysa ner könsceller för att senare i livet kunna få barn. Förbudet finns kvar på grund av föråldrade föreställningar som lever kvar sen den första lagstiftningen om könstillhörighet kom till på 1970-talet. Det är hög tid att saken förändras, men tyvärr kommer det nog dröja innan det händer. Utredningen ligger och samlar damm på socialdepartementet och flera remissinstanser, som Svenska Kyrkan och liknande organisationer, tycker att det är oacceptabelt att göra förändringar på denna punkt. Den möjliga utväg som finns är att överlåta ärendet till justitiedepartementet och hantera den som en rättighetsfråga. Förhoppningsvis kan det skära sönder den gordiska knut som hanteringen har fastnat i.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/13/dags-att-forpassa-tvangssteriliseringar-till-historien/

jun 08 2010

Den förlorade kontinenten

The lost continent brukar vanligtvis syfta på platser som Atlantis. I de rödgrönas fall är det istället Europa som mystiskt försvunnit från kartan.

Världen enligt de rödgröna

Ingen är längre förvånad över de problem den rödgröna soppan har när det gäller att komma överens. Det går helt enkelt inte att förena betongsossar, kommunister och gröna liberaler, hur gärna man än vill. Deras gemensamma utrikespolitik är bara ytterligare ett exempel på hur det går när de inte kommer överens. På något sätt har det ”råkat” komma med ett krav på att USA ska lämna alla sina militära posteringar i världen, oavsett om den militära närvaron är önskvärd och till och med efterfrågad av landet i fråga, eller inte. Men inte nog med det. De har dessutom lyckats med konststycket att tappa bort en hel kontinent. Inte heller gäller det någon kontinent långt borta, som Oceanien. Nej, det är Europa som lustigt nog blivit bortglömd när de rödgröna ritade sin nya världskarta.

I den gemensamma programförklaringen hittar vi 11 rubriker. De är, nämnda i samma ordning som de presenteras i programmet:

1. Norden

2. Östersjön

3. Arktis

4. Ryssland

5. Södra Kaukasus

6. Mellanöstern och arabiska halvön

7. Israel och Palestina

8. Afrika

9. Asien och Oceanien

10. Latinamerika

11. Nordamerika

Vad hände med Europa? Jo, EU nämns i ärlighetens namn faktiskt i inledningen.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.

Två meningar är med andra ord allt som läggs på Europa, den arena där Sverige har mest möjlighet att påverka omvärlden och dessutom en union som vi dagligen måste förhålla oss till. Det verkar som att resten av texten blev bortglömd eller försvann i redigeringen hos någon klantig layoutare. En annan förklaring skulle kunna vara att de rödgröna plötsligt bestämt sig för att gå i bräschen när det gäller att sluta se EU som utrikespolitik, något som vore rimligt eftersom det inte är något externt vi ska förhålla oss till utan en union där vi är en väl integrerad del. EU har dessutom mer med inrikespolitik att göra än utrikespolitik med tanke på vilka frågor det är unionen behandlar. Tyvärr är sanningen snarare den att de rödgröna som vanligt inte lyckats hitta en gemensam linje och då fungerar det bäst att ignorera frågan. Det är en teknik som kan fungera på vissa saker, som exakta sträckningar av en ny järnväg eller huruvida man ska ha betyg i årskurs 5 eller 6. Det fungerar sämre när det gäller inställningen till något som påverkar minst hälften av alla de politiska beslut som kommer att fattas under nästa mandatperiod.

De rödgrönas trovärdighet kommer att ligga i nivå med fotknölarna så länge de inte ger klara besked om hur de tänker förhålla sig till EU. Sverige kommer inte att lämna unionen under nästa mandatperiod och inte heller kommer det tas några steg för att förbereda ett utträde. Svenskarna är tvärtom allt mer positiva till EU, en inställning som även växt sig stark i väljargrupper som tidigare var motståndare, exempelvis miljöpartiets sympatisörer. Därmed måste vänsterpartiet acceptera en politik som inte enbart går ut på att lämna unionen. Med tanke på hur vänstern hittills verkar ha agerat i förhandlingarna hittills är det dock inte sannolikt att de kommer låta så ovidkommande saker som verkligheten påverka deras inställning.

Tills någon lyckas förklara för Lars Ohly och hans kamrater att vi lever i 2000-talet kommer de rödgröna med andra ord sakna trovärdighet inte bara i utrikesfrågor utan i den grundläggande frågan om vem som är bäst lämpad, eller för den delen kompetent nog, att leda Sverige.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/08/den-forlorade-kontinenten/

jun 07 2010

Diskriminering måste ha konsekvenser

Diskrimineringslagstiftningen måste gälla alla. Ingen ska kunna gömma sig bakom religion för att komma undan med diskriminering av exempelvis HBT-personer.

Varje år betalar Ungdomsstyrelsen ut bidrag till olika ungdomsförbund. Ett av kraven för att få bidrag är att förbundet inte diskriminerar någon människa. Trots det har ingen på Ungdomsstyrelsen kommit på idén att fråga exmpelvis religiösa ungdomsförbund om deras syn på homosexualitet. När Sveriges Radio nu ställt frågan har det rört upp ett mindre getingbo. Det visar sig nämligen att många av dessa förbund har en direkt och uttalad diskriminerande policy gentemot individer som inte är heterosexuella, något som alltså bryter mot reglerna för att tilldelas statliga bidrag.

Beskedet att Ungdomsstyrelsen nu ska granska om förbunden är berättigade till bidrag väcker indignation i vissa religiösa kretsar. Det anses vara för mycket begärt att kristna ska acceptera utlevd homosexualitet och att de därför ska vara undantagna från just det kravet om diskriminering. Så enkelt är det dock inte. Det är en sak att religionsfriheten ger troende rätt att i religionens namn göra uttalanden som skulle anses vara hets mot folkgrupp om de uttalats av någon annan, som i fallet med Åke Green. Det är en annan att kräva statsbidrag utan att följa de regler som sätts upp för dem.

Ungdomsstyrelsen har många krav på ungdomsförbund för att de ska få bidrag. Ett är att de ska ha tillräckligt många medlemmar. Kraven finns där för att det måste finnas gränser för vad staten ska finansiera. Det går inte för ett enskilt förbund att välja vilka krav de tänker följa. Det står kristna organisationer fritt att diskriminera homosexuella i religionens namn, men de kan inte förvänta sig statliga pengar om det sker. Lika lite kan en HBT-organisation förvänta sig bidrag om de utestänger kristna eller andra religiösa. När det däremot går så långt som till trakasserier och misshandel går det inte att gömma sig bakom religionen längre, då har det gått över gränsen för vad som är acceptabelt i ett samhälle. Då är det ett brott, oavsett motivet.

Statliga bidragspengar är inte en rättighet, det är en möjlighet. För att få den möjligheten måste man uppfylla de krav som ställs. Det gäller alla organisationer, oavsett om de är politiska, religiösa eller spelar rollspel. Varje organisation har det fria valet att inte uppfylla dessa krav, men då kan de inte heller förvänta sig bidrag. Religionsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är mänskliga rättigheter och skyddade i svensk grundlag. Rätten till statsbidrag har däremot inte letat sig in i definitionen av fundamentala rättigheter, trots långvarig socialdemokratisk maktdominans. Det är därför inget underligt att det i ett sekulärt samhälle finns vissa konsekvenser av att diskriminera, även när det sker i religionens namn.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/07/diskriminering-maste-ha-konsekvenser/

jun 06 2010

Rättsprövning av vad det är ok att tycka om

Ska det vara ok att njuta även om andra inte förstår hur man kan göra det? Det kommer i praktiken att prövas rättsligt inom kort.

En tjej får kontakt med en äldre kille på nätet via en sexsajt. De visar sig ha en hel del gemensamma intressen vad gäller sex och bestämmer sig för att ses. Tjejen låter sig bli inlåst i en bur och får klämmor fastsatta i brösten. Tillsammans leker de sadomasochistiska lekar som båda njuter av. Helt ok?

Kanske inte. Sexlekarna har anmälts, inte av någon av de inblandade utan av utomstående som inte gillade det. Därför ska nu domstol pröva vad som är ok att tycka om, vad det är ok att njuta av. Ska man få tycka om smärta i samband med sex eller ska sånt avvikande beteende förbjudas?

Återigen är vi tillbaka på stenåldern när det gäller värderingar om människors sexliv. Det är inte så hemskt länge sen som det var olagligt att vara homosexuell. De ”normala” kunde inte förstå hur någon man kunde njuta av sex med en annan man. Vad kvinnorna njöt av brydde man sig för övrigt inte speciellt mycket om och länge ansågs de inte ens kunna begå den typen av brott. I USA finns det många exempel på lagstiftning kring sexualitet och det har förekommit lagar på olika håll som exempelvis förbjudit alla sexställningar utom missionären. Alltid handlar det om att vissa människor verkar ha ett behov av att överföra sina föreställningar om sexualitet på alla andra.

Ett modernt samhälle borde inte lagstifta om vad människor får och inte får göra i sängen, så länge alla parter är villiga och väl införstådda med vad som sker. Utöver det ska det offentliga hålla sig så långt bort från människors sovrum, eller var de nu väljer att ha sex, som möjligt. Med andra ord ska lagstiftning hindra tvång, utnyttjande och våldtäkter. Lagstiftningen ska inte reglera hur långa, eller korta, rep någon får bli bunden med eller om han alls får bli bunden för den delen. Det är upp till samtyckande vuxna individer att komma överens om.

Exakt vad som ska prövas i det aktuella fallet vet jag inte, det enda artikeln nämner är att tjejen varit inlåst i en bur och att hon haft någon form av klämmor på brösten. Om det är det värsta som hände under dessa lekar, kommer en fällande dom att få allvarliga konsekvenser. Långt mer avancerade sexlekar bedrivs i var och varannan stuga runt om i det beskedliga Sverige och därmed skulle många människor få sin njutning kriminaliserad. Inte på grund av att de själva lider av det utan för att någon annan, som själv inte varit med om något liknande och som tycker att de verkar konstigt, har bestämt sig för att deras egen sexualitet ska vara norm för alla. Det vore inte bara olyckligt utan även farligt och därför är det bara att hoppas att domstolen kommer fram till att två samtyckande individer ska ha rätt att njuta tillsammans på de sätt de själva vill. Den gamla parollen att staten ska hålla sig utanför sovrummet visar sig med andra ord behövas även år 2010.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/06/rattsprovning-av-vad-det-ar-ok-att-tycka-om/

jun 06 2010

Staten måste stå för sina egna kostnader

Staten försöker lägga ut sina kostnader på företag i ständiga försök att minska skattebetalarnas börda. Att det är företagens kunder, i slutänden skattebetalarna som får betala är det ingen som verkar tänka på.

I den heta FRA-debatten var det en detalj som inte fick lika mycket uppmärksamhet som integritetsfrågorna, något som förstås inte är så underligt. Denna detalj är att det genom lagstiftningen skulle bli upp till internetoperatörerna att betala för den utrustning lagen krävde av dem, för att leda trafiken till FRA:s stora öron. Detta kritiserades och de flesta var överens om att FRA själva borde betala om de nu ville komma åt trafiken.

Nu har Kristina Alvendal kommit med en ny, liknande idé. I detta fall handlar det om de höga kostnaderna för polisen att få tag i trafikdata, från till exempel teleoperatörer. Därför vill Alvendal att teleoperatörerna ska ta kostnaderna för att hjälpa polisen, något operatörerna självklart avvisar.

– Samhället måste själv stå för sina åtaganden. Vi kan inte förstå varför vi ska stå för kostnaderna för polisens verksamhet, säger Nils Weidstam på branschorganisationen IT&Telekomföretagen.

Weidstam slår huvudet på spiken. Om det offentliga vill ha tillgång till uppgifter för att lösa sina uppgifter, måste de betala någon för att ta fram dem. Information dyker inte bara upp från tomma intet, någon måste faktiskt lägga en arbetsinsats och utnyttja utrustning för att få fram den. Det kostar. Kräver staten att det ska göras gratis, kräver de att kunderna ska betala för det istället för att staten gör det. Ingen kan vara så naiv att tro att företagen tar kostnaden utan att dra in pengarna någon annanstans.

Det är en sak att exempelvis låta banker lämna finansiella uppgifter till Skatteverket inför deklarationerna. Alla medborgare med en inkomst måste deklarera och därför är det inget underligt att alla betalar den via sin bank istället för på skatten. När det kommer till mer riktade insatser fungerar inte samma resonemang. En brottsutredning rör några få personer. Om alla dessa har sina telefoner i samma bolag, blir det enbart detta bolags kunder som får stå för de kostnader företaget får. Trots att det gäller ett gemensamt samhälleligt åtagande. I dessa fall kan det inte vara motiverat att kräva av företag att de ska bistå samhället, eftersom oskyldiga kunder drabbas. Denna typ av kostnader är definitionen av det som ska betalas gemensamt via den offentliga finansieringen.

Samtidigt är det självklart oacceptabelt att budget ska avgöra om ett brott kan utredas eller om en förundersökning ska läggas ner. Den enda lösningen är att satsa på statens kärnverksamheter, som exempelvis rättsväsendet, på bekostnad av mindre motiverade verksamheter. Dessutom kan mycket av det arbete som idag sköts av utbildade, dyra poliser skötas av civilanställda administratörer. Det fungerar om man börjar använda resultat som mått på kvalitet istället för hur många poliser som står på lönelistan. Då frigörs resurser för polisen att köpa in trafikdata och andra uppgifter de behöver för att utreda brott. Med tanke på att totalkostnaden för dessa inköp gick på i storleksordningen 20 miljoner kronor förra året medan polisens totala budget är 19 miljarder, borde det inte vara omöjligt att få plats för just detta utan att ens skjuta till mer pengar.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/06/staten-maste-sta-for-sina-egna-kostnader/