Den svenska namnlagen är en otroligt konservativ kvarleva, som bland annat inneburit problem för transpersoner, men som också lägger sig i människors fria val, oftast helt i onödan. Vi är många som sett fram emot förslaget till förändring av den, inte bara vi som definierar oss som liberaler.

Kristdemokraterna har dock, som vanligt, gjort allt för att stoppa förändringar. Antagligen finns det en underliggande transfobi i motståndet, som vanligt. Och, som vanligt, skriver en Kristdemokrat en debattartikel och demonstrerar sitt starka motstånd mot förändring. Den här gången var det Yvonne Anderssons tur, Kristdemokraternas ledamot av Namnlagskommittén.

Huvudargumentet i artikeln är att en namngemenskap är viktig för familjens sammanhållning. Ett gemensamt efternamn skapar en gemenskap mellan äkta makar och inom en familj eller släkt. Det är förstås inget konstigt. Det konstiga blir när detta används som argument mot en reform av namnlagen.

Det första som skulle ”förstöras” enligt Kristdemokraterna, är det faktum att namnlagen inte längre skulle kräva en obligatorisk anmälan om efternamn i samband med en vigsel. Istället ska det bli frivilligt att göra detta och de som väljer att inte göra det behåller helt enkelt sina tidigare efternamn. Andersson skriver i sin artikel:

Det offentliga emotser därmed inte längre en namnmässig förening som konsekvens av att folk gift sig.

Nej, det är ingen naturlag som säger att detta måste ske. Det är många som redan idag väljer att behålla sina efternamn, eftersom namnlagen inte (längre) kräver att man ska ta varandras efternamn då man gifter sig. De allra flesta vill dock ta ett gemensamt efternamn och kommer fortsätta att göra det. Varför det måste lagregleras att man ska anmäla detta, istället för att lita på att människor själva väljer att göra det om de vill ha denna namngemenskap, är högst oklart. Kanske tror Kristdemokraterna att människor måste tvingas till saker de egentligen vill göra, eftersom de är så korkade att de inte förstår att de faktiskt får göra saker som bara är tillåtna, inte tvingande.

Egentligen är argumentationen mot en förändring inte mer stabil än så. Det är just namngemenskapen mellan äkta makar som är det viktiga för Kristdemokraterna, helt i linje med att familjen är argumentet för snart sagt allt i deras politik – ungefär som att skolan är argumentet för allting Folkpartiet driver. Dessutom är det som vanligt så att Kristdemokraternas syn på vad som är liberalt skiljer sig markant från liberalernas uppfattning. För att återigen citera Andersson:

Sverige är redan i dag ett liberalt land när det gäller tolkning och tillämpning av namnlagar.

Trots det står det inte människor fritt att välja namn, varken för sig själva eller för sina barn. Det var inte länge sen Kristdemokraterna motsatte sig könsneutrala namn, för att till sist erkänna sig besegrade efter ett antal domar i förvaltningsrätterna och ”acceptera” att människor kanske ändå kunde få välja sina egna namn. I jämförelse med t.ex. Australien är vi dock långt efter – där finns exempelvis en man som heter Z, varken mer eller mindre. Det skulle vara omöjligt i Sverige. Inte heller är det möjligt att som efternamn ha ett namn som är i bruk som förnamn, om det inte finns särskilda skäl. Jämför detta med anglosaxiska länder, där snart sagt alla förnamn också förekommer som efternamn. Det är inte heller tillåtet att bilda dubbelnamn. Listan kan göras lång över alla regleringar. Hur detta kan anses vara liberalt måste man nog vara Kristdemokrat för att förstå.

Den röda tråden är dock fortsatt familjernas sammanhållning. Andersson avslutar sin artikel med att återigen kräva att lagstiftningen utgår från familjen och gifta pars samhörighet.

Vi bör ha lagstiftning som stärker familjen, inte stifta lagar med motsatt verkan. Släkt- och familjesammanhållningen är fortfarande viktig och bör stödjas i lagstiftningen. /…/ Men utgångspunkten även i framtiden ska vara att de som gifter sig också vill markera samhörighet.

Det handlar dock mer om att lagen ska utgå från vad majoriteten vill när de gifter sig. Det handlar om ett konservativt synsätt där lagstiftningen ska vara normerande – den som vill behålla ett namn ska tvingas till byråkrati, för att hen ska få veta att hen egentligen är avvikande och ska skämmas. Det är en tydligt konservativ synpunkt, som Andersson med all önskvärd tydlighet visar det absurda med, i sin artikel. För alla utom de mest knökkonservativa behövs egentligen inga andra argument än hennes egna för varför hon har fel.

Den svenska namnlagen är en otroligt konservativ kvarleva, som bland annat inneburit problem för transpersoner, men som också lägger sig i människors fria val, oftast helt i onödan. Vi är...