Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av politik och demokrati. Av den anledningen har jag ett intresse av en stark och fungerande opposition, eftersom den är nödvändig för att regeringsmakten inte ska bli ett trött förvaltande. I dagsläget befinner jag mig dessutom i opposition mot samtliga partier i riksdagen, då inget av dem i min mening inte är tillräckligt liberalt.

Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.

Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?

För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.

Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.

Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.

Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.

Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.

Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.

Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.

• Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
• Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
• Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
• Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
• Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
• Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.

Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.

Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.

Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av...