apr 07 2010

Attityder till sexuella praktiker

Will Wilkinson har gjort en djupdykning i statistiken och sammanställt attityder till homosexualitet respektive prostitution över tid i några olika länder.

Statistiken börjar 1981 och går fram till 2006 och bygger på data från World Values Survey. Han låter oss också ta del av några observationer och teorier, ingen av dem som han kan anse slutligt bevisad, men som väcker en del intressanta tankar.

(1) Being versus doing. People just are homosexual, and it’s not up to us if we are. Prostitution on the other hand is an activity we can more easily choose to avoid.

(2) The cash nexus. Some things just shouldn’t be sold, and sex is one of them. The problem is the money not the sex, and the law reflects that.  Homosexuality, like sexuality generally, is mostly expressed outside the cash nexus.

(3) Related: Exploitative versus non-exploitative. Prostitution is a low-status line of work that people avoid if they have better alternatives. Taking advantage of the fact that people don’t have better alternatives is exploitative and demeaning.

(4) Sexist paternalism. Homosexuality is (wrongly) primarily conceived popularly  as a man-on-man sort of thing. Prostitution is (rightly) primarily conceived popularly as a man-on-woman sort of thing.  Men (and their virtue) don’t need protection from men, but women (and their virtue) need protection from men.

(5) Marketing. There has been an ongoing, effectively carried-out campaign to de-stigmatize/normalize homosexuality. There has been no similar effort to destigmatize/normalize sex work, so the reputation of prostitution continues to languish.

Ytterligare diskussion går att hitta hos Nonicoclolasos. Han gör en intressant uppställning av attityderna enligt följande:

Tolerant prostitution Intolerant prostitution
Torelant homosexualitet 1 2
Intolerant homosexualitet 3 4

Som han skriver är kvadrant 1 och 4 lätta att förklara och innehåller ett konsekvent resonemang. Kvadrant 1 är sådana som jag, som tycker att alla sexuella praktiker ska vara ok så länge de utförs av samtyckande individer. Kvadrant 4 är klassisk sexualkonservatism, den moralism som ofta syns i olika sammanhang. Kvadrant 2 är det som råder i dagens Sverige, en lite underlig variant där man anser att nästan alla former av sex är helt ok, men att det inte är ok att blanda in ersättning i sexualiteten. Kvadrant 3 motsvarar förtryckande länder, där homosexualitet ses som en synd och ofta ser man också på prostituerade som mindre värda människor och bespottar dem, samtidigt som männen (för det är oftast män i dessa samhällen) anser det vara en självklarhet att de ska kunna köpa sexuella tjänster av kvinnor oberoende av om kvinnorna gör det frivilligt eller inte.

Statistiken är spännande, eftersom det finns en ökad acceptans över tid för både homosexualitet och prostitution, men att prostitution inte möter samma acceptans och att det på senare tid blivit mindre accepterat. Vi kan däremot konstatera att attityderna har ett tydligare samband i Storbritannien än i något annat land i sammanställningen.

Precis som Wilkinson tror jag att en stor del av motståndet mot prostitution beror på att kvinnor behöver skyddas från män (se hans punkt 4), något som i vissa lägen är en befogad invändning (tyvärr). När det är män som har sex med män eller kvinnor som har sex med kvinnor, ses inte samma maktstrukturer och acceptansen för homosexuell prostitution brukar också vara högre (i en gammal statlig utredning ansågs till och med prostitution vara en naturlig del av utlevd manlig homosexualitet, men det konstaterades samtidigt att heterosexuell prostitution aldrig kunde vara fråga om frivilliga transaktioner). Med andra ord handlar motståndet till prostitution egentligen inte om just sexköpet utan om att maktstrukturerna som tyvärr fortfarande existerar i samhället gör transaktionerna ojämställda.

Den andra relevanta invändningen, som förmodligen inte har samma praktiska styrka i debatten men ändå finns där hela tiden, är den moralistiska inställningen att man inte ska blanda sexualitet och monetär ersättning (Wilkinsons punkt 2).

Det finns säkert fler slutsatser att dra och det vore intressant att studera ämnet ännu mer. Så här långt är det dock intressant att se att en liberal attityd gentemot sexuella praktiker omfattar alla praktiker, men att prostitution generellt sett inte blir accepterat lika snabbt som homosexualitet (och, får vi anta, bisexualitet). Med en ökad kamp mot trafficking och ofrivillig prostitution, plus ett arbete för att göra samhället mer jämställt mellan könen, kanske även prostitution kan bli accepterat på sikt.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/07/attityder-till-sexuella-praktiker/

apr 07 2010

Ansvarsfull alkoholattityd betyder inte skräck och förbud

Otaliga gånger tidigare har jag skrivit om alkohol, i princip alltid i samband med att någon gått ut och argumenterat för olika grader av förbud. Idag är det vår moralistiska folkhälsominister Maria Larsson som tillsammans med några likasinnade skriver om riskerna med att låta unga människor dricka alkohol. Som vanligt hänvisas till forskning som ”ger starka belägg för att tonåringar bör avstå från alkohol även under gymnasietiden” men inte säger varför eller vilken forskning detta är. Det sägs också att ”tonåringar som bjuds på eller förses med alkohol av sina föräldrar dricker mer än andra ungdomar även utanför hemmet” men utan att nämna hur detta drickande yttrar sig eller för den delen vad källan till denna forskning är.

När jag personligen ser på alkohol, använder jag mina egna erfarenheter för att dra slutsatserna. Jag är ett praktexempel på hur argumentationen från folkhälsoministern, nykterhetsrörelsen m.fl. inte stämmer på individnivå. Mina föräldrar bjöd mig på alkohol första gången när jag var någonstans 13-14. I början fick jag lite vin utspätt med en massa mineralvatten, för att få prova på. Lättöl förekom också. Långsamt och alltid under deras uppsikt, alltid till en måltid, fick jag prova på mer saker och större mängder. Min första pint Guinness drack jag på Irland 1996.

Tack vare att alkohol på detta sätt avdramatiserades – plus att jag lärde mig redan från början att alkohol är något man dricker för att det är gott, inte för att bli berusad – kände jag aldrig någonsin ett sug efter att försöka smyga åt mig alkohol och dricka någonstans med kompisarna. Det fanns inte det där spännande, förbjudna som många hänvisar till när de provar alkohol och skaffar sig sina tonårsfyllor. Jag fick redan i tonåren en väldigt sund inställning till alkohol, något som idag förvisso lett till att jag är mer finsmakare vad gäller alkohol än min plånbok egentligen gillar. Fin whiskey och goda viner är något jag njuter av och jag är medlem i en förening som genomför vinprovningar med jämna mellanrum.

Det är möjligt att min totalkonsumtion över ett år ligger något högre än genomsnittet. I gengäld är det ytterst sällan jag dricker mycket på samma gång. Jag ser till att njuta av det jag dricker och skulle aldrig komma på tanken att hälla i mig något jag inte tycker är gott, bara för att bli berusad. Det har jag till allra största delen mina föräldrars ansvarsfulla attityd till alkohol att tacka för.

Att så mycket tid läggs ner på att försöka stoppa ungdomars alkoholkonsumtion totalt är inte det mest produktiva. Det är en del av tonåren att experimentera och lära sig. Attityden att alkohol ska vara bannlyst bland tonåringar har samma grund som moralpaniken som råder kring ungdomars experimenterande med sin sexualitet, att ungdomar gör saker som äldre generationer påstår att de aldrig skulle göra (även om de sannolikt drömmer om det och ibland även praktiserar själva). Istället för att låta ungdomar experimentera och växa, vill äldre generationer förbjuda och stoppa.

För att belysa hur galet det kan bli ska jag citera ytterligare ett stycke ur debattartikeln:

I regeringens nyligen presenterade proposition om ny alkohollagstiftning skärps reglerna kring det undantag som, under vissa omständigheter, tillåter att personer som inte uppfyllt föreskriven ålder kan bjudas på alkohol. Huvudregeln är alltjämt att det inte ska vara tillåtet att bjuda minderåriga på alkohol; för folköl gäller 18 år och för övriga alkoholdrycker en 20-årsgräns. I motiveringen till lagförslaget konstateras att det behövs en ökad allmän medvetenhet om skälen till den restriktiva hållningen.

Lagförslaget har kritiserats av nykterhetsrörelsen för att inte vara tillräckligt hårt när det gäller att hindra ungdomarstillgång till alkohol. Trots det står det i lagförslaget att det inte ska vara tillåtet att bjuda ungdomar under 20 på annat än folköl. Detta är i förlängningen ett kraftfullt underkännande och omyndigförklarande av föräldrarna. Jag menar, på krogen är det tillåtet att servera alla över 18 alkohol, men i hemmet ska det råda 20-årsgräns? Trots att föräldrar i 99% av fallen är mer ansvarsfulla när det gäller alkoholservering till sina ungdomar än krogarna någonsin kommer att vara?

Moralpaniken när det gäller ungdomars liv och leverne lär vi inte bli av med i första taget. Jag hoppas bara att människor lär sig att tänka själva, prata med varandra och hittar den bästa lösningen i varje enskilt fall. Individer är olika och friheter ska inte tas bort bara för att några inte kan hantera dem. Alla friheter möjliggör ett missbruk, men lösningen är inte att ta bort friheten, lösningen är att missbruk beivras. Det är så vi bygger ett modernt samhälle där individen tillåts att växa fritt.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/07/ansvarsfull-alkoholattityd-betyder-inte-skrack-och-forbud/

apr 04 2010

Rättssäkerhet, sex och rock’n’roll?

Beatrice Ask lämnar en del att önska när det gäller hennes känsla för rättssäkerhet. Nu visar det sig att EU-kommissionen också verkar ha missat något, eller i alla fall inte tänkt klart. Ledaren i lördagens DN uppmärksammar oss på några av problemen med kommissionens förslag att kriminalisera tittandet på barnpornografi. Redan tidigare i veckan har kritik riktats mot att kommissionen vill blockera vissa sidor på internet, något som bedöms som censur men som också väcker oroväckande  möjligheter till censur även av andra sidor. Dessutom kan det orsaka att andra sidor som råkar använda samma leverantör också blockeras genom internetoperatörernas filter. Ändamålet är ädelt, att skydda människor (i det här fallet extra utsatta personer på grund av deras ringa ålder), men precis som så många andra gånger (tänkt t.ex. sexköpslagen) blir medlen felriktade och skapar andra, stora problem.

DN riktar i ledaren in sig på en ny vinkel, nämligen kriminaliserandet av tittande på barnpornografi. De konstaterar att det antingen inte kommer fungera på grund av grundläggande rättssäkerhet, eller så måste rättssäkerheten åsidosättas. Resonemanget är enkelt. Det förslag som den svenska regeringen redan lämnat till riksdagen konstaterar att den som av misstag hamnat på en sajt med barnpornografiskt material inte ska kunna dömas. De ifrågasätter hur detta ska gå att bevisa. Historik sparas i datorn, men det är allt. Uppsåt kan inte bevisas med din webbläsarhistorik. Det kommer att leda till att det i de flesta fall kommer att finnas rimliga tvivel, något som då ska ligga till grund för friande domar. Alternativet är att i detta fall åsidosätta rimliga tvivel och därmed fortsätta Asks inslagna linje med en avskaffad rättssäkerhet när det gäller frågor som berör sexualitet.

Ytterligare ett problem som DN identifierar och som borde korrigeras oavsett vad kommissionen håller på med, är den svenska definitionen av barnpornografi. Jag har alltid tyckt att vi, till skillnad från USA, har haft en ganska sund inställning. Det är personernas mognadsålder som avgör vad som är brottsligt och inte, inte om de fyllde 18 dagen innan eller dagen efter att bilden togs. Genom DN har jag uppmärksammats på att det inte är riktigt så sunt som jag trodde. Tydligen är det att räkna som barnpornografi även om det är tecknade fantasibilder på personer som kan uppfattas som yngre än 18 år, trots att inga verkliga personer varit inblandade i framställningen och att inga övergrepp skett mot någon individ. Det kan också vara barnpornografi även om personerna på bilderna är väl över 18 år, om syftet är pornografiskt och personerna ser ut som eller framställs som underåriga.

Vad just denna sista klausul egentligen gör för bedömningen av stora delar av gayporren vill jag inte ens tänka på. I bögvärlden är det en dygd att vara, eller i brist på kronologisk ålder i alla fall se ut att vara, så ung som möjligt. Har man fyllt 20 är det rätt ofta man känner sig passé (något jag själv fått erfara när jag blivit äldre). Inom gayporren är en stor marknad den som fylls av twinks, unga snygga killar, ofta med lite eller ingen kroppsbehåring, normalt sett i sena tonåren eller i 20-årsåldern. Det är samma ideal som råder på de flesta gayklubbar. Idealet är att vara på gränsen och gärna utmana denna.

I praktiken innebär det alltså att pornografiskt material där alla personer är över 18 och väldigt villiga att delta i framställandet, kan anses olagligt enligt svensk lagstiftning. Det blir en godtycklig bedömning som, trots att alla inblandade trott sig gjort rätt enligt konstens alla regler, kan ge en fällande dom. Om man då ska kriminalisera tittandet på barnpornografi kommer det på sikt att kunna orsaka en hel del kaos om man inte omdefinierar vad som är barnpornografiskt material.

Ytterligare en sjuk detalj i vår lagstiftning är att en nakenbild som en t.ex. 16- eller 17-årig individ skickar till t.ex. sin flick- eller pojkvän kan anses vara barnpornografi och att personen som figurerar på bilden därmed kan dömas för brott trots att personen högst frivilligt både framställt och skickat bilden på sig själv. Offret för brottet är alltså i detta fall personen som själv begått brottet… Om det är logik och normal juridisk praxis, tror jag det är dags att skriva om alla texter om grundläggande logik och grundläggande juridik och rättssäkerhet.

Precis som vanligt så är ett gott uppsåt nog för att kritik antingen ska viftas bort eller misstänkliggöras. Sexköpslagen har ett gott syfte, att stoppa trafficking, men ställer till problem för individer som själva gjort valet att arbeta som prostituerade. Barnpornografilagstiftningen har det goda syftet att förhindra övergrepp på barn, men orsakar problem bland annat för frivilliga individer som i lagens mening är mogna nog att ha sex, men ändå inte får skicka en utmanande bild till sin partner. Kommissionens förslag har ett gott syfte, att ytterligare försvåra spridningen av barnpornografiskt material, men kommer i praktiken att ställa till stora problem vad gäller rättssäkerhet, bedömningar och dessutom öppna för potentiell censur av andra misshagliga sidor på internet.

Sex och vad som är kopplat till detta kommer alltid att locka fram moralpoliserna, som vill göra sina bedömningar av vad som är ”bra” och ”dåligt” sexuellt beteende. Själv lever jag efter devisen att människor ska få göra vad de vill, så länge alla inblandade har givit sitt medgivande till det. Trafficking måste självklart bekämpas, exempelvis genom ett internationellt polisiärt samarbete för att bekämpa organiserad brottslighet. Övergrepp mot barn måste bekämpas genom kraftfull lagstiftning och, förstås även här, internationellt polisiärt samarbete. Att däremot kriminalisera t.ex. prostitution eller bilder som skickas mellan frivilliga individer är däremot inte lösningen. Det är som att kriminalisera rökning för att det förekommer smuggling av cigaretter eller att kriminalisera alla former av pornografiskt/erotiskt material eftersom det förekommer att övergrepp även på äldre människor dokumenteras och sprids som pornografiskt material.

Det som alltid ska bekämpas är avarter där människor kommer till skada. Att i ett slag förbjuda alla företeelser som skulle kunna leda till missbruk är däremot inte lösningen. Alla friheter kan missbrukas. Lösningen är dock inte att ta bort friheten. Lösningen är, som det står på nödbromsarna i lokaltrafiken, att ”missbruk beivras”.

Läs också Victor Zetterman, Mikael Ståldal, Hanna Wagenius, Amanda Brihed (2), Andreas Froby, Liberati, Mattias Lönnqvist.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/04/rattssakerhet-sex-och-rocknroll/

mar 31 2010

Girighet, Ayn Rand och nya insikter

Ayn RandFör tillfället håller jag på att ta mig igenom Atlas Shrugged (Och världen skälvde) av Ayn Rand. Det finns mycket intressant att hämta i boken och genom att läsa den förstår man bättre objektivismen, den filosofi Rand grundade.

Kopplat till detta spelade jag häromdagen spelet Burn in Hell, ett kortspel där varje kort representerar en historisk person. En av dessa är just Ayn Rand. I spelet har alla personer en eller flera av de sju dödssynderna, i Rands fall girighet och högmod. De har också olika kategorier, i hennes fall författare. Slutligen kan de också ha speciella egenskaper, som på hennes kort är att man kan byta henne mot vilken annan person som helst som saknar speciella egenskaper (special abilities). Alla vi som känner till Ayn Rand förstår ironin i detta och jag gillar humorn.

Beskrivningen av henne (som också finns på baksidan av kortet) berättar att Ayn Rand förde fram girigheten som en dygd istället för att se den som en synd. Hon hävdade också validiteten i det hela genom att hon hade rätt och därmed var hon också skyldig till dödssynden högmod, något hon också, om än inte lika uttalat, snarare förde fram som en dygd.

Idag när jag läste två olika kapitel med girighet i titlarna, insåg jag plötsligt vad som inte stämmer. Rand för mycket riktigt fram girigheten som en dygd, men hon har fel i en viktig sak: vad girighet egentligen innebär. För vad är det Rand argumenterar för? Jo, hon menar att det är en dygd att arbeta för sin egen vinnings skull, att inte leva altruistiskt och självutplånande, utan istället att man ska vara stolt över att vilja ha betalt för sitt arbeta, att själv få skörda frukterna av den möda man lägger ner. Men är detta girighet? Kanske i någon vänsterfilosofisk definition, men inte i någon definition som jag kan skriva under på.

Vad jag insåg idag, vad jag antagligen vetat länge men utan att kunnat sätta ord på det, är att girighet är att vilja ha mer än man gjort sig förtjänt av. Girighet är att försöka pressa ut ersättning för något som är högre än vad insatsen berättigar. Girighet är att försöka tillskansa sig ersättning för andras arbete. Girighet är att vilja sko sig på någon annans bekostnad. Girighet är däremot inte samma sak som att vilja ha skäligt betalt för sitt arbete, girighet är inte att sätta priser till den nivå människor är villiga att betala. Detta är sund handel, en sund marknad. Att fastställa den ersättning som någon annan är villig att betala är det enda sättet att objektivt fastställa ett värde på det arbete man utför.

Det är möjligt att många andra kommit på samma sak som jag, det är möjligt att jag är långt efter vad gäller analys av Ayn Rands texter. Jag är inte heller objektivist, eftersom Rand missar en hel del. Samtidigt har hon poänger och hon har många gånger fått mig att tänka efter. Ayn Rand är en inspiration, en provokatör och mycket, mycket mer. Oavsett om man blir arg på henne eller tycker att hon har rätt, har hon mycket att ge till alla som tänker kritiskt och är villiga att vända och vrida på idéer. Hon är väl värd en läsning.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/03/31/girighet-ayn-rand-och-nya-insikter/

mar 31 2010

I statistikens förlovade land måste alla vara definierade

Läser hos Catrine Norrgård, HBT-liberalers ordförande, om hennes kritik mot juridiska kön, en kritik jag delar. Hon hinner på samma gång med att kritisera kraven på att vara steriliserad och ogift för att få byta kön, igen kritik jag delar. Varför ska det vara så?

Att vi över huvud taget måste vara juridiskt definierade som endera könet ställer till många fler problem än de löser. De enda saker som idag berörs av juridiska kön är, vad jag förstår, följande:

  • personnumrets sista siffror
  • viss diskrimineringslagstiftning (som alltså utgår från juridisk och inte självupplevd könsidentitet)
  • Statistiska centralbyråns o så viktiga statistik…
  • positiv särbehandling och jämställdhetsplaner
  • föräldraledighetens uppdelning
  • könsbyten

I och med att vår äktenskapslagstiftning är könsneutral, precis som så mycket annan lagstiftning, finns det snart inga lagtekniska grunder kvar för att ha juridiskt definierade kön. Det har också gjort att grunden för kravet på att vara ogift för att få genomgå könskorrigering är borta. Den sista, men o så ”viktiga” grunden för det juridiska könet, är statistiken. Om det inte finns juridiskt definierade kön kan man tydligen inte avgöra om en arbetsplats, ett högskoleprogram eller annan verksamhet är ”jämställd”. Hur man själv definierar sig ska tydligen inte räknas. Transpersoner mtf tvingas ofta leva med att vissa kvinnoföreningar ser det som att de bara är män som bytt kön för att spionera på kvinnorörelsen. Det är inte du som är viktig, det är hur statistiken och juridiken behandlar dig som räknas.

Att som transperson genom sitt personnummer bli utpekad som varande just trans är väldigt utlämnande och förnedrande. Att man dessutom har haft svårt att ändra sitt namn innan könsbytet gått igenom rent juridiskt har inte heller hjälpt (detta har dock, tack och lov, börjat luckras upp genom domstolarnas nya syn på namn). Detta beror dock på att alltför mycket kretsar kring kön i dagens samhälle. Det första människor brukar fråga när de ser en baby, om de inte direkt på kläderna anser sig kunna gissa det, är om det är en pojke eller flicka. När föräldrar vägrar att berätta vilket kön deras barn har, skriks det om att sådana som de inte borde få skaffa barn och att barnet borde tas ifrån dem.

Sedan fortsätter det på samma sätt genom hela livet. Kön är alltid centralt, människor som inte beter sig som sitt kön ses på med oblida ögon, med förvåning och misstro. Vi har äntligen fått stora delar av samhället att förstå att kärlek inte är beroende av kön, men fortfarande är det allt för många som inte förstått denna enkla sanning. Fortfarande är det många som ändå förstått detta, men som t.ex. inte accepterar att män kan klä sig i annat än byxor, undantaget kilten förstås. Kön är grund för förlöjligande, stigmatisering och bortförklaringar.

Det ständiga kravet på statistik och juridisk definition cementerar dessa strukturer. Om staten kunde sluta att ständigt definiera människor, skulle diskriminering och avstånd på grundval av dessa definitioner snabbare försvinna. Många skulle säkert stanna kvar i mer eller mindre traditionella roller och definitioner, andra skulle kasta dem åt sidan och äntligen leva precis som de ville. Därför är det dags att staten drar sig ut ur människors underkläder och börjar pyssla med relevanta saker.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/03/31/i-statistikens-forlovade-land-maste-alla-vara-definierade/