Läser i Expressen om en transsexuell tjej och hennes väg till att få sin identitet bekräftad även av samhället. Hennes berättelse är glädjande, eftersom det verkar som att det mesta gått bra för henne, under hela processen. Just detta är tyvärr få förunnade.
Många är de som varje år genomgår sin könskorrigerande process. Långt ifrån alla gör det problemfritt, snarast tvärt om. Inom vården känner sig många ifrågasatta och det finns fortfarande ett stort tabu inom samhället vad gäller transsexualism. Jag hade ingående och väldigt intressanta diskussioner om just detta i helgen och blev uppdaterad på nya fakta som jag inte kände till. Jag anser mig själv vara tämligen insatt i ämnet, men eftersom jag inte är personligen direkt berörd av det finns det saker jag inte har uppmärksammat.
En av dessa saker är att det, trots vår nya könsneutrala äktenskapslagstiftning, inte går att genomgå en könskorrigering utan att skilja sig från den man är gift med. Det går inte att omvandla äktenskapet om den ena parten byter kön. Hur kan det få vara så år 2010 i Sverige, världens modernaste land enligt många?
En annan är att man tydligen automatiskt utesluts ur Svenska kyrkan om man råkar vara medlem där, något som drabbat minst en bekant till mig. Själv är jag ateist och är inte medlem i kyrkan, men för henne som faktiskt är troende är det något att bry sig om. Det är också obegripligt att ett samfund som pratar om ett allomfattande kärleksbudskap undantar just transsexuella.
Den största konstigheten är att man som transsexuell inte kan frysa ner och spara könsceller för att någon gång i framtiden kunna skaffa sig ett biologiskt barn, genom exempelvis provrörsbefruktning. Till och med i USA, detta konservativa land med kristna fundamentalister som bränner abortkliniker, finns det en man som har behållit sin livmoder och äggledare för att kunna skaffa sig barn på helt biologiskt vis. Varför kan vi inte ens bevilja möjligheten att frysa ner könsceller? Tydligen är det inte heller tillåtet att som transsexuell adoptera, ens efter den könskorrigerande behandlingen (ytterligare en sak jag inte tidigare visste).
Jag måste helt enkelt undra: vad är det människor är rädda för? Varför kan man inte behandla transsexuella som individer, som människor? Det finns mycket i den här världen som jag inte kan identifiera mig med men som jag på något intellektuellt plan ändå förstår resonemanget bakom, hur fel jag än tycker att det är. Just detta, att man försöker behandla transsexuella som om de inte finns och som om de inte är människor, kan jag däremot inte ens förstå intellektuellt, hur mycket jag än försöker. Jag kan verkligen inte sätta mig in i hur någon kan tycka att en människa har förverkat sin mänsklighet och sina mänskliga rättigheter, bara för att individen i fråga har råkat födas i fel kön. Det är för mig helt obegripligt och ett totalt mysterium.
Expressens artikel hoppas jag kan inspirera till islossning i dessa frågor. Attityden i samhället måste förändras, sjukvården måste bli bättre på att hantera dessa människor med respekt, värdighet och med bästa möjliga behandling. Framför allt måste könstillhörighetsutredningen, som just nu samlar damm i en byrålåda på socialdepartementet eftersom de enda förslag KD kan tänka sig att lämna i proposition inte motsvarar något som skulle röstas igenom i riksdagen, plockas fram och genomföras på ett liberalt och människovärdigt sätt.
Jag kommer fortsätta att hoppa på glaciären, som trycker ner transfrågorna, med ishacka och hårtork. Jag hoppas att vi är fler som vågar stå upp och säga ifrån.
Idag skriver Sören Juvas också om transfrågorna, på Politikerbloggen.
