Per Gudmundsson skriver idag i SvD att vi inte får lämna walkover i invandringsfrågorna och mer exakt menar han att fler politiska partiet än Sverigedemokraterna måste våga prata om kostnaden för invandringen. Han har förstås en poäng. Genom att tassa runt ämnet och inte våga ta i det, lämnar man fältet öppet för Sverigedemokraterna. Självklart måste de andra partierna börja prata mer om den ekonomiska aspekten av invandring – för det är inte bara kostnader som kommer av det hela. För att citera Gudmundsson:
”En tioprocentig ökning av den totala migrantstocken från ett specifikt land resulterar i genomsnitt i omkring sex procent mer export till landet i fråga. Importen ökar med omkring nio procent.” 12000 personer ger export för 7 miljarder kronor mer.
Dessa siffror förtjänas att lyftas fram och bankas i skallen på Sverigedemokrater som bara pratar om kostnaderna för staten i form av etableringsbidrag, SFI med mera.
Samtidigt måste vi vara på det klara med att invandringen inte bara ska ses som en ekonomisk fråga. I dagsläget har vi en invandring som består av dels asylsökande, dels anhöriginvandring till asylsökande som fått uppehållstillstånd. Arbetskraftsinvandringen från länder som inte ingår i EU/EES är i det närmaste obefintlig, även om Alliansen och Miljöpartiet nyligen drev igenom nya regler för arbetskraftinsvandring som gör det lättare för människor att komma hit och jobba. EU är på väg i samma riktning med sitt så kallade ”blue card”.
Vad detta innebär är att den invandring som sker i första hand består av människor som är förföljda i sitt eget land och därmed måste fly för att kunna leva normala liv. Dessa människor kan vi inte se på som poster i en kostnadskalkyl. De här människorna har kommit hit för att de behöver vår hjälp. Rika länder som lever i fred och frihet har en skyldighet att hjälpa de människor som flyr från förtryck, förföljelse, krig och diktatur. Vi har faktiskt råd att bistå andra människor som inte har det lika bra som vi själva utan att räkna på exakt hur mycket det kommer att påverka vår ekonomi.
Dessutom är en sådan kalkyl i det närmaste omöjlig, eftersom den inte bara måste beräknas utifrån köpkraft, inbetald skatt, ökad konsumtion eller kostnader i form av bidrag och offentlig verksamhet. Man måste också beräkna om det blir fred i hemlandet, möjligheterna till handel med detsamma i dessa fall, de kontakter som skapas av återvändande invandrare med mera. Hur man ska kunna göra en sådan kalkyl ter sig för mig omöjligt, men visst, jag är ju inte doktor i nationalekonomi heller.
Jag tror definitivt vi måste börja prata ekonomi när det gäller invandring, framför allt för att visa att Sverigedemokraterna har fel. Med rätt argument kan vi sluta räkna på kostnader eller intäkter och istället börja prata om hur vi bäst kan hjälpa de människor som behöver vårt stöd och hur vi som land bäst kan dra nytta av alla potentiella fördelar med invandringen.
Per Gudmundsson skriver idag i SvD att vi inte får lämna walkover i invandringsfrågorna och mer exakt menar han att fler politiska partiet än Sverigedemokraterna måste våga prata om kostnaden...
