Positiva incitament för att öka jämställdheten

En fråga som diskuteras i nästan varje liberalt forum där jag närvarat är hur man ska se på föräldraförsäkringen. Kvotering är som ett rött skynke för många av oss liberaler, men andra menar att en individualiserad föräldraförsäkring är det mest liberala.

Glädjande nog har Folkpartiet liberalernas jämställdhetspolitiska arbetsgrupp nu tagit ställning mot en ökad kvotering av föräldraförsäkringen och istället föreslår man en ökad jämställdhetsbonus. Det är ju tråkigt att det ens ska behövas ökade incitament för att även män ska ta ut sin föräldraledighet förstås, men när det nu är verkligheten så tycker jag att detta är ett av de bästa förslagen på länge. När argumentet för att kvinnorna tar ut mer ledighet är ”annars förlorar vi för mycket pengar” så är det just en ökad ersättning som är lösningen. Att tvinga människor till saker är inte rätt, speciellt inte om man vill komma till rätta med de underliggande problemen.

Helene Odenjung har tillsammans med sin arbetsgrupp kommit fram till ett förslag som är helt rätt utifrån ett liberalt perspektiv. Tyvärr innebär det ju fortfarande en viss ökad användning av skattemedel vilket ju inte alltid är direkt optimalt, men i detta fall får det nog anses vara det bästa sättet att komma till rätta med problemet. Genom ökad valfrihet och frivillighet kommer även underliggande attityder och strukturer att långsamt förändras. Kan vi se till att helt få bort lönegapet mellan män och kvinnor, samt avskaffa förlegade föreställningar om könsroller och arbetsfördelning, så kan vi snart avskaffa även denna bonus. Under tiden hoppas jag att det här förslaget blir praktisk allianspolitik inom kort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/03/01/positiva-incitament-for-att-oka-jamstalldheten/

Välförtjänt opinionssvängning

Alliansen knappar in på oppositionen och i den senaste mätningen som DN presenterar är siffrorna 46,1% mot 50,0%. Trenden är samma som visats i flera på varandra följande mätningar den senaste tiden. Alliansens politik får genomslag, både i och med att de förändringar som genomförts som utlovat visar sina positiva effekter, men också i finanskrisens dagar när regeringen tar sitt ansvar och framför allt inte tar till panikåtgärder. Svenska folket tycker uppenbarligen att Alliansens laguppställning är starkare än något oppositionen har att komma med.

Socialdemokratin har klara problem, nästan så att man tycker synd om den nya partisekreteraren Ibrahim Baylan. Men bara nästan. Ett parti som så fullkomligt dominerar den politiska arenan är det inte synd om. Istället är det positivt för den politiska diskussionen att socialdemokraterna går nedåt i opinionen.

Något som däremot på sikt är farligt för mångfalden i svensk politik är den klara blockuppdelningen som har blivit allt mer cementerad. Det är inte hållbart med ett tvåpartisystem i Sverige, speciellt inte utifrån perspektivet att det politiska spelfältet inte är så enkelt att åsikterna kan delas in i två lag. Om man ska ha block i politiken, måste det i princip till fyra olika block;

  • Socialisterna
  • De konservativa
  • De gröna
  • Liberalerna

Liberalerna och de gröna står ofta nära varandra i en hel del frågor, speciellt vad gäller värderingar. Liberalerna och de konservativa står nära varandra vad gäller ekonomin. Tittar man på migrationspolitiken ser vi att socialdemokraterna och moderaterna ofta gjort upp om denna. Alltså kan vi konstatera att dessa fyra ”block” har olika frågor där de tycker lika och alltså kan samarbeta. Att tvinga ihop dem i två block är inte bra, varken för partiernas egen idéutveckling, Sveriges väljare eller politiken.

Även om det är glädjande att Alliansen nu knappar in på vänsteroppositionen, vore det bättre för svensk politik om man kunde fortsätta samarbeta över de traditionella blockgränserna, så som nyligen gjordes om arbetskraftsinvandringen där Alliansen och miljöpartiet enades om en gemensam linje.

Jag tror att det som behövs för att reformera tänkandet i svensk politik är att Alliansen vinner även nästa val och därmed definitivt bryter bilden av att det bara är en socialdemokratiskt ledd majoritet som kan styra landet på ett bra sätt. Därefter kan vi börja processen att inse att man faktiskt kan samarbeta med andra partier inom bara vissa områden och därmed inte måste låsa upp sig i definitiva allianser. Finland har lyckats ganska bra, varför skulle inte vi kunna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/28/valfortjant-opinionssvangning/

Skampålen återinförs

Nu börjar jag faktiskt få nog. Alliansen överger liberala ideal på löpande band, med vissa företrädare för Folkpartiet liberalerna ivrigt påhejande. Nu har riksdagen fattat beslut om IPRED, en lag som de flesta liberalt sinnade har kritiserat hårt eftersom den ger privata intresseorganisationer alltför långtgående befogenheter vad gäller att komma över personuppgifter kopplade till ip-adresser.

Vad jag inte uppmärksammat förrän alldeles nyss, genom Rick Falkvinges blogg, är att Riksdagen i och med propositionens godkännande, också har återinfört skampålen i Svenskt rättsväsende. Precis som Rick påpekar i sin kommentar ska dessutom den dömde själv betala för skampålen.

Följande är ett citat ur propositionen, en skrivelse som nu gått igenom och kommer att bli lag:

53 h §
På yrkande av käranden får domstolen, i mål om intrång eller överträdelse som avses i 53 §, ålägga den som har gjort eller medverkat till intrånget eller gjort sig skyldig till eller medverkat till överträdelsen att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om domen i målet.

Hur kan man införa en sådan bestämmelse i Sverige 2009? Detta stycke borde aldrig ha lämnat regeringskansliet, än mindre yrkats bifall på från utskottet.

Förtroendet för framför allt Folkpartiet liberalernas företrädare i Näringsutskottet (som är det utskott som behandlat detta ärende) har precis sjunkit ner till samma nivå som den allra dödaste Östersjöbottnen.

Skärpning, FP!

Det är sällan jag tar till riktigt hårda ord, men nu kräver jag att FP börjar arbetet med att reformera IPRED i liberal riktning redan idag. Den antagna lydelsen är helt enkelt oacceptabel, speciellt för ett liberalt parti.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/26/skampalen-aterinfors/

Att ta sin examen ska vara undantag, eller?

Den statliga studiesociala kommittén föreslår att rätten till studiemedel ska begränsas från 6 år till 4 år. Utöver denna ”normaltid” måste man beviljas förlängt stöd i max två år till.

Nu har vi ett utbildningssystem där de flesta examina ligger på 5 år. Alltså är större delen av studenterna inskrivna på en utbildning som, om man tar den på exakt utsatt tid, ligger över normaltiden för studiemedel.

Hur tänkte man då?

Nu är jag ingen bidragsälskare, men borde inte normaltiden för studiemedlet  sättas till samma tid som utbildningstiden för en normalexamen, t.ex. civilingenjör eller master, dvs 5 år?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/26/att-ta-sin-examen-ska-vara-undantag-eller/

Släpp studenterne loss, det är vår!

Idag presenterade högskoleminister Lars Leijonborg regeringens förslag till om kårobligatoriets avskaffande. Förslaget är välkommet. Det är skrämmande att studenter år 2009 fortfarande inte kan bestämma fritt vilka föreningar de vill vara med i och stödja med sina pengar. Lyckligtvis upphör denna ordning från den 1 juli 2010 och därmed får studenterna själva välja om de vill vara med i en studentkår eller inte.

Själv har jag varit aktiv i min studentkår sedan 2002 och jag vet vilka bra saker kåren gör för sina medlemmar. Tyvärr är det inte alla kårer som fungerar lika bra och dessutom är det faktiskt inte alla som varken vill ha eller behöver den service som kårerna erbjuder. Att då ha rätt att välja att stå utanför, precis som människor ibland väljer att stå utanför fackföreningarna, borde vara en självklarhet.

Sveriges förenade studentkårer måste sjävklart stämma upp med sin klagokör direkt. Regeringen ger för lite pengar till studentkårerna skriker man i sitt pressmeddelande. Tydligen räcker inte regeringens 105 kronor per helårsstudent. SFS kräver minst 310 kronor per helårsstudent för att det ska fungera. Enligt SFS ligger genomsnittsavgiften för studentkårsmedlemskap på 250 kronor per termin, alltså 500 kronor per år.

För mig som kommer från en studentkår som haft 390 kronor per år under lång tid och nu har 350 kronor per år, låter detta genomsnitt orimligt högt. Dessutom, menar SFS att studentkårerna ska avskaffa alla sina medlemsavgifter när obligatoriet försvinner? I så fall får man nog skylla sig själv. Staten ska inte finansiera all verksamhet som kårerna sysslar med, medlemmarna ska självklart betala för den service de får som medlemmar. Om medlemmarna inte är villiga att betala för det arbete kåren gör, så är det något fel på kårens verksamhet. Då ska staten inte betala för att de ska kunna fortsätta i samma hjulspår som innan, lika lite som staten ska köpa Saab för att de ska kunna fortsätta sin förlustverksamhet. Nej, när medlemmarna inte vill betala är det dags att se över sin verksamhet istället och anpassa den efter medlemmarnas önskemål.

Studentkårerna är till för sina medlemmar, de är inte till för ”studentkårspampar” med sina egna agendor.

Det finns gyllene exempel på studentkårer som förstått detta, Tekniska högskolans studentkår är en av dessa. Nu gäller det för Sveriges övriga studentkårer att innan 1 juli 2010 ha en plan för sin verksamhet som stämmer överens med de förväntningar och önskemål som medlemmarna har.

De studentkårer som inte genomför dessa förändringar kommer att gå i graven, precis som sig bör.

Läs mer på DN.se och SvD.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/25/slapp-studenterne-loss-det-ar-var/