På de tekniska högskolorna i Sverige diskuteras hur man ska kunna få fler studenter till de tekniska utbildningarna i allmänhet och fler tjejer i synnerhet. Denna fråga har varit aktuell länge och 2004-2005 deltog jag, som representant från studentkåren, i ett projekt på KTH där vi skulle fundera på hur man kunde locka fler tjejer till teknikutbildningarna. Projektet utmynnade inte i någonting, främst för att representanterna från administrationen inte gillade våra slutsatser och därför motarbetade oss på alla sätt som gick. Istället tänkte jag presentera dessa slutsatser här på bloggen.
En av de slutsatser vi tidigt drog, genom att prata med tjejer som redan pluggade på KTH, var att många var innerligt trötta på att ses som något speciellt bara för att de var tjejer på en teknikutbildning. Ett råd som gavs var att sluta särbehandla tjejer. Ett väldigt rimligt råd.
Efter att ha tittat på utvärderingar och enkäter visade det sig, inte heller förvånande eftersom det varit allmänt accepterad kunskap, att tjejer i högre grad än killar gör aktiva och välinformerade val när de ska välja sin utbildning. Dessutom vill kvinnor i högre grad ha ”utdelning för sina betyg”, det vill säga väljer utbildningar som de faktiskt behöver så pass höga betyg som de har för att komma in på.
En allmän tendens i samhället är att intresset för tekniska utbildningar minskar och många tekniska utbildningar har svårt att fylla sina platser. En siffra jag inte kan bekräfta men som har florerat ett antal gånger påstår att nästan alla elever som tog studenten 2005 skulle vara tvungna att söka en teknisk utbildning för att alla tillgängliga platser på dessa utbildningar skulle fyllas. Överdimensionering kombinerat med ett minskat intresse gör att betygsmedlet för att komma in på en teknisk utbildning sjunker med alarmerande fart.
Slutligen har vi grundskolans teknik- och naturvetenskapsutbildning där framför allt teknikämnet är av väldigt varierande kvalitet och dessutom väldigt styvmoderligt behandlat. Jag minns min egen teknikundervisning i högstadiet, som mest gick ut på att bygga broar och annat konstigt i tandpetare. Vem blir intresserad av att bli civilingenjör av något så oinspirerat och framför allt väldigt meningslöst?
Slutsatsen vi drog från dessa fakta var att vi var tvungna att höja teknikämnenas allmänna anseende. På så sätt skulle vi uppnå flera mål på samma gång. Om vi kunde få alla ungdomar intresserade av teknik skulle vi få flera sökanden. Platserna skulle fyllas i högre grad, betygssnittet skulle öka och genom detta skulle fler tjejer lockas av svårigheten att komma in. Dessutom skulle ett ökat intresse och anseende för teknik göra att fler av båda könen skulle vilja söka av rent intresse för ämnet.
Vårt förslag till lösning var att öka samarbetet mellan tekniska högskolor och -universitet, och grundskolan och gymnasiet. Samarbetet skulle kunna ta olika former men framför allt skulle det handla om att lärosätena skulle låna ut föreläsare till tekniklektioner eller temadagar om teknik. Genom att skicka positiva förebilder, både kvinnor och män, som dessutom kunde lära ut teknik på ett roligt och intressant sätt redan från tidig ålder, skulle teknikintresset väckas hos både killar och tjejer. Teknikämnet skulle faktiskt lära ungdomar saker och dessutom skulle det finnas intressanta och praktiska saker man kunde lära sig inom ämnesramen.
Vårt förslag var att redan tidigt, lågstadiet om möjligt, börja arbeta med teknikämnet för att aktivt väcka barns och ungdomars intresse. Jag tror fortfarande på förslaget, även om administrationen på KTH inte trodde på den när vi lade fram förslaget. Efter att ha låtit idén ligga i en skrivbordslåda i de bakersta delarna av min hjärna i några år, dammar jag nu av den och hoppas att politiker som är engagerade i utbildningsfrågor ska plocka upp den och göra något av den.
