Heteronormativ deklaration?

Har haft för mycket att läsa rätt länge nu och därför har jag bara nyligen kommit ner i högen och läst Sunt förnuft från tidigare i våras. I den finns en artikel om nyheterna i årets deklaration. Där står också en intressant sak utifrån HBT-perspektiv.

”I år är det kvinnan i familjen som får broschyren ’dags att deklarera’ om du är gift. Sambor får varsitt exemplar.”

Om två personer av samma kön är gifta då? Får ingen broschyren vartannat år, medan båda får den vartannat år? Hur löser Skatteverket detta? Oavsett så är det ett förlegat heteronormativt sätt att se på äkta par och Skatteverket borde upphöra med principen. Om de prompt bara vill skicka med en broschyr istället för två så får de hitta på ett bättre sätt att avgöra vem som ska få den.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/07/28/heteronormativ-deklaration/

Normativitet och kollektivisering

Det är lätt att klumpa ihop alla människor med en egenskap i ett homogent kollektiv. Pride-veckan kan ses som ett exempel på detta, samtidigt som speciellt Pride House visar på den stora mångfald som finns inom HBT-världen. Den mångfalden borde få mer uppmärksamhet.

Regnbågsflagga mot en blå himmelRegnbågsflaggan, symbolen för stolthet och frihet för HBT-personer, är en representation av mångfald och tolerans. HBT-rörelsen pratar ständigt om att bryta normen och att acceptera det som är annorlunda. Paradoxalt nog är dock stora delar av HBT-världen själv väldigt normativ och stängd för mångfald. De stora HBT-media som finns är väldigt inriktade på en viss typ av företrädesvis homosexuella män. Stockholm Prides festivalområde är som skapat för en viss typ av ytliga festprissar. På många håll inom rörelsen är det svårt att bli accepterad om man inte är tillräckligt stereotyp eller har ”fel” (höger) åsikter politiskt.

Samhället idag är fortfarande normativt och det finns tyvärr fortfarande ett behov av exempelvis speciella ungdomsverksamheter där människor får vara sig själva utan risk att bli mobbade eller på andra sätt diskriminerade. Tyvärr tar många det för intäkt att HBT-personer ska ses som en homogen grupp som vill och bör särbehandlas. Den attityden gör idag mer skada än nytta när det gäller att bryta samhällets heteronorm. Dessutom leder den till att många HBT-personer som inte passar in i stereotypen blir utestängda eller hålls på armslängds avstånd från stora delar av gaycommunityn. I vissa fall är det frivilligt, i andra fall är det en ofrivillig exil som skapats genom kyliga attityder från dem som på ett eller annat sätt styr, i organisationer eller mer informella sammanslutningar.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigandeI det sammanhanget är det nästan komiskt att läsa att Tasso Stafilidis tycker att ”Ulrika Westerlund borde till exempel som ordförande för RFSL fråga sig varför inte alla hbt-personer i landet är med i RFSL.” Det uttalandet visar på en oförståelse för att HBT-personer är lika olika som heterosexuella. RFSL kommer aldrig att kunna fungera som ett gemensamt paraply så länge organisationen driver politik som går att koppla till en speciell inriktning på höger-vänsterskalan, så länge det finns en ”homonorm” att passa in i för att accepteras av rörelsen eller så länge den enda grupp som egentligen får uppmärksamhet är de så kallade schlagerbögarna. Sannolikt kommer det aldrig att hända och därför kommer RFSL i sin nuvarande form aldrig att fungera som samlingsorganisation för HBT-Sverige.

Läget för oss som inte är speciellt stereotypa och som tillhör den av många HBT-personer hatade liberala åsiktsriktningen politiskt, kan tyckas mörk. Samtidigt finns det många ljuspunkter. Framför allt är vi många som hittat varandra, utan hjälp av föreningar och organisationer. När det gäller organiserade initiativ är Pride House den starkast lysande lanternan i mörkret. Det är inte perfekt på något sätt, men tydligare än något annat visar de seminarier, föreläsningar och workshops som organiseras där på den mångfald som ryms inom HBT-världen. Här är det snarast ytligheten som är osynlig och istället får substans och subkulturer utrymme. Det är denna typ av initiativ som behövs för att HBT-rörelsen ska ha någon trovärdighet vad gäller talet om att bryta normer. Frågan är varför det är så ont om dem under resten av året.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/07/27/normativitet-och-kollektivisering/

Kandidat 42 på allas läppar

Amanda Brihed är en mycket god vän till mig. Hon är också en av de starkaste människor jag känner och hennes kamp för transpersoners rättigheter inspirerar mig och många andra. Idag uppmärksammas hon både på Expressens ledarsida och i Aftonbladet TV. Ledaren och inslaget talar för sig själva och jag konstaterar bara att skälen för att kryssa in henne i riksdagen bara blir fler och fler.

Det är dags för Sverige att få sin första öppna transsexuella riksdagsledamot. Bor du i Stockholms län utom Stockholms stad, tycker jag att du ska kryssa nummer 42 på Folkpartiet liberalernas lista i höstens val. Riksdagen behöver Amanda.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/07/27/kandidat-42-pa-allas-lappar/

Vi bloggosfärens sopor

I socialdemokraternas propagandamaskin på nätet, den självutnämnda progressiva bloggrörelsen Netroots, fyller borgerligt sinnade bloggare ingen funktion eftersom vi inte fyller något hål i mediesfären.

Jag har bloggat i några år nu. Inriktningen på bloggen har alltid varit liberal och i takt med att jag själv utvecklat min personliga ideologi har bloggen blivit mer och mer tydlig vad gäller åsikter. Ofta angriper jag vänstern, inte sällan angriper jag alliansens olika partier inklusive det parti jag själv är medlem i. Jag är alltid och kommer alltid att vara liberal i första hand, inte partist och aldrig alliansmegafon. Det innebär att jag aldrig kommer finna en hemvist i vänstern men det innebär också att jag som ”illojal” partist kommer ha svårt att göra politiskt karriär. För mig är dock det viktiga att vara sann mot mig själv och att aldrig överge mina ideal och övertygelser.

NetRoots logotyp rödNu visar det sig att mitt bloggande är helt i onödan. Som bloggare på den icke-socialistiska sidan av det politiska spektrat fyller jag nämligen inget tomrum i medielandskapet. Alla medier är högervridna, för att inte tala om alla ledarsidor, och därför finns det bara utrymme för progressiva bloggar som vågar kritisera makthegemonin och mana till förändring. Utläst är det vänsterbloggar med de progressiva Netrootsbloggarna i spetsen som utmanar sanningar och hjälper människor att se de sanningar som aldrig kommer fram annars.

Låter det absurt? Det är det. Det är dock bilden som Netroots megafon s-buzz försöker sprida. Förebilden är den progressiva bloggrörelsen i USA, ett land som ligger mer till höger än Sverige och har ett politiskt system där majoriteten skiftas mellan demokrater och republikaner med relativt jämna mellanrum. Johan Ulvenlöv försöker att inbilla oss att Sverige är likadant och att vänstern arbetar från underläge hela tiden. Så är givetvis inte fallet.

Undersökningar bland journalister visar gång på gång att en kraftig majoritet röstar på vänstertrojkans partier.Vad som skiftat på senare år är att vänsterpartiet inte längre dominerar tillsammans med socialdemokraterna, utan att fler har börjat rösta på miljöpartiet. Fortfarande finns det ingenstans en borgerlig majoritet i journalistkåren. Påståendet att alla ledarsidor skulle vara högervridna glömmer bort Sveriges största kvällstidning Aftonbladet, en tidning jag tillsammans med Expressen förvisso slutat läsa för länge sedan på grund av deras undermåliga skvallerjournalistik. Det finns många fler på lokal nivå. Ytterligare ett faktum som Ulvenlöv behändigt nog glömmer bort är den totala socialdemokratiska dominansen under efterkrigstiden. Om samhället skulle vara så överkört av lögner från höger, varför skulle människor fortfarande rösta på vänstern över huvud taget?

Nu spelar verkligheten ingen roll för de dogmatiska megafonerna på vänsterkanten. Det var inte länge sedan en ledande socialdemokrat kallade de borgerligas valseger 1976 för en statskupp och attityden verkar ligga kvar. Möjligheten att människor faktiskt kan tycka att någon annan än socialdemokraterna har bra idéer verkar inte existera för Rörelsen. Den naturliga följden är att onödigförklara alla ”regeringsbloggare” eftersom de inte fyller någon funktion enligt det socialdemokratiska sättet att se på verkligheten.

Filmaffisch för filmen SOPOR, 19811981, året innan jag själv föddes, tog kronprinsessan Viktoria i en film av Tage Danielsson initiativet till SOPOR, Sveriges onödigförklarades protestorganisation. Lite mindre än 30 år senare är det tydligen dags att åter väcka liv i organisationen. Vi människor med onödiga åsikter som inte stämmer överens med Rörelsens har blivit onödigförklarade av densamma. Det är något som i alla fall jag inte kommer att acceptera sittande.

I filmen ockuperade de onödigförklarade Stockholms slott. Hur vi bloggsopor ska göra för att ockupera Knuff eller annan lämplig bloggportal vet jag inte, men med onödigt länkande till varandras inlägg trots att de inte har något att göra med det man själv skrivit borde det inte vara omöjligt – Netroots brukar ju lyckas.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/07/25/vi-bloggosfarens-sopor/

Please don’t take a picture

Fotoförbud är motiverat när det gäller militära skyddsobjekt. Däremot är det ett intrång i människors frihet när poliser eller kollektivtrafikoperatörer försöker hindra människor från att ta bilder. Dessutom kan det vara ett försök att hindra avslöjanden. Friheten att ta en bild måste vara regel, inte undantag.

Fotograf på en refug mitt i en gatukorsningI USA och Storbritannien har på kort tid fotografer av ordningsmakten hindrats att ta bilder. Trots laglig rätt att fotografera fritt har de blivit stoppade, hotade och trakasserade. Utvecklingen liknar den vi haft i Sverige, där poliser hotat civila som filmat händelseförlopp där poliser agerat klandervärt, något som gått under namnet Gategate.

Hos våra brittiska grannar handlar det om Jules Mattsson, en 16-årig kille som frilansar som fotograf på sin fritid. När han fotograferade en parad blev han stoppad av polis, som hävdade att han inte fick fotografera vare sig barn, militärer eller poliser och att han därmed bröt mot lagen. Dessutom påstod de att han ansågs vara ett hot med hänvisning till antiterrorlagarna. Inget av påståendena stämmer och det har utvecklats till en infekterad debatt, eftersom Mattsson filmade stora delar av diskussionen med sin mobilkamera. I diskussionen hävdar poliserna bland annat att de inte behöver en lag för att hindra honom från att fotografera eller ens för att omhänderta honom.

I USA har fotografen Carlos Miller, som även driver bloggen Photography Is Not A Crime, blivit portad från tunnelbanan i Miami på livstid efter att han fotograferat utanför den. På hans blogg finns fler exempel på den galna utvecklingen i USA där polis och andra intressen försöker inskränka rätten att fotografera, något som Miller med flera anser bryter mot konstitutionens första tillägg.

Hittills har utvecklingen i Sverige inte tagit samma riktning. De fall där poliser har skrämt eller hotat människor för att de inte ska filma eller fotografera har uppmärksammats och det har mestadels varit poliserna som klandrats. Tendenserna finns dock i attityden och det är inte alls otroligt att vi kan få en utveckling där allas rätt att fotografera på allmänna platser ifrågasätts av särintressen som av en eller annan anledning inte gillar att det finns bildbevis, oavsett om det gäller lagbrott eller bara generellt ofördelaktiga motiv. En sådan utveckling är livsfarlig och hotar rättssäkerhet, demokrati och yttrandefrihet. Den kan dessutom leda till att korruption får fäste.

Då jag själv är amatörfotograf ser jag tydligt riskerna med att inskränka fotografers frihet. En fotograf kan arbeta journalistiskt eller dokumentärt för att avslöja och granska. En fotograf kan också arbeta konstnärligt eller för den delen tekniskt, medicinskt eller på många andra sätt. Oavsett anledningen är det viktigt att låta den fotografiska bilden vara fri, utom i vissa extrema fall. Om för många restriktioner sätts på den fotografiska bilden är det risk att missförhållanden inte avslöjas eller att konstens frihet begränsas. Det vore att förgripa sig på trycks- och yttrandefriheterna.

Säkert försöker förbudsivrarna använda argument som handlar om säkerhet eller liknande. Det finns bara ett svar på det, men det svaret lämnar inget utrymme för motargument för en modern, liberalt sinnad människa:

”Any society that would give up a little liberty to gain a little security will deserve neither and lose both.”

–Benjamin Franklin

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/07/23/please-dont-take-a-picture/