Bloggosfären är på många sätt en egen värld. I många fall är skribenter och läsare samma personer, det är få bloggar utanför modesfären som lyckas nå en masspublik. Politiska bloggar är definitivt inte ett undantag, snarast tvärt om. De når framför allt de redan invigda eller intresserade som politiker, opinionsbildare och journalister. Det är därför inte underligt att Sanna Rayman tycker att det råder lågkonjunktur i bloggosfären – de flesta bloggar hon läser når antagligen inte mer än några hundra läsare om dagen. Vad som ändå gör att hon har fel illustreras av att SvD i nästa andetag basunerar ut att de mindre partierna som idag står utanför riksdagen dominerar i bloggosfären och övriga sociala medier. Varför är det så viktigt, om de sociala medierna nu är så platta och slätstrukna, om de politiska bloggarna sällan når ut till någon större krets?

Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla svaret är att det går att påverka opinionen genom bloggosfären, när tillräckligt många bloggare gör gemensam sak. Uppmärksamheten runt FRA är ett av exemplen. Då handlar det om en kombination av att många bloggare tillsammans når många utomstående och att de traditionella medierna uppmärksammar större strömningar inom bloggosfären, något som ökar genomslaget för åsikterna och för ut dem även till dem som aldrig läser en blogg. Tidningarna dömer gärna ut bloggarna som irrelevanta och utan någon större påverkan, men vågar samtidigt inte ignorera större åsiktsyttringar bland dem. Dessutom händer det förhållandevis ofta att en ensam bloggare är först med att sätta ihop fakta och statistik som journalisterna kan upptäcka och bygga nyheter på. Vad allt detta visar på är att bloggarna är en kraft att räkna med, trots att de flesta inte av sig själva når en miljonpublik. Genom en symbios mellan traditionella media och de nya går det faktiskt att påverka samhället i ganska stor utsträckning. Dessutom pratar människor med varandra om sådant de har läst på bloggar, en spridningsmetod som inte går att mäta med några statistikprogram på nätet men som påverkar hur människor tycker och tänker.

Sanna Rayman har samtidigt en viktig poäng. Det handlar om det slätstrukna. Visst finns det många relevanta invändningar mot att bloggosfären skulle vara slätstruken och många bloggare vill också tro att de inte är så slätstrukna som Rayman hävdar. Tyvärr har hon till viss del rätt. Det är nämligen så att de politiska partierna inte gärna uppmuntrar bloggare som inte predikar den rätta läran. De sociala medierna handlar om ett samtal mellan människor, ett samtal som partierna ofta försöker kontrollera genom att ge vissa bloggare fördelar samtidigt som information undanhålls från andra. Det är inte konstigt att Erik Laakso tröttnat, även om andra jag pratat med inom Netroots inte tycker att situationen är fullt så allvarlig. Samma tendenser finns för övrigt på andra håll, där partierna försöker tona ner avvikande åsikter genom att bara tillåta sina officiella kandidater att finnas med på de egna blogglistorna.

Det finns inget ”organiserat massbloggande inom Alliansen” skriver Kent Persson på sin blogg. Han har på sätt och vis rätt. Däremot finns det ett gäng alliansbloggare på Alliansen.se som man enkelt kan följa och länka till. Inom Folkpartiet liberalerna finns en maillista för liberala bloggare, inte för att skapa några bloggbävningar men för att dela med sig av de inlägg som skrivits och kanske inspirera andra med ämnen. Hur det ser ut i de andra partierna vet jag inte, men jag har svårt att tänka mig att det inte finns några kontakter mellan de aktiva bloggarna. Visst, det är inget organiserat massbloggande, men det är ändå initiativ som inte är helt olika Netroots. Det handlar om att prata med varandra, inspirera, underlätta länkande och så vidare.

Problemet är när det hela går över styr. Inom Netroots har jag noterat bloggare som skriver tre rader egen text och sedan använder sina inlägg till att länka till andra socialdemokratiska bloggare, utan att de länkade inläggen har något med vare sig bloggarens inlägg eller med varandra att göra. Det enda syftet är att ge varandras bloggar fler poäng på olika bloggportaler, en strategi som fungerar kortsiktigt men som i det långa loppet snarare skadar förtroendet och kan orsaka blockeringar eller nedflyttningar på blogglistor. Än så länge har jag inte sett några större tendenser till detta inom Alliansen, men faran lurar alltid.

Åter till småpartierna. Är deras dominans verkligen så stor som SvD vill göra gällande? Nja. Sverigedemokraterna uppnår sin storhet just genom den teknik som beskrivs ovan: innehållslöst länkande och pingbacks, kommentarer på bloggar och YouTube-klipp. Det gör att de uppvärderas av många bloggportaler, men deras påverkan utanför sina egna kretsar är väldigt begränsat. Mestadels får de svar och länkar från andra bloggar som synar deras bluff. Piratpartiet är däremot stora, mestadels för att deras medlemmar i hög grad är den typen som skriver och läser bloggar. De som skriver om integritet och upphovsrätt – vilket många piratpartister gör – når också ut till fler på internet, eftersom dessa frågor är viktiga för de mer aktiva nätmedborgarna.

Bloggandet är här för att stanna och det kan påverka samhället. Många inom bloggosfären överskattar bloggens makt, det är sant, men minst lika många inom den traditionella journalistiken underskattar den. Sanningen ligger någonstans däremellan och den som både ser bloggens potential och begränsningar kan faktiskt komma väldigt långt. Det ska bli intressant att se hur stor betydelse de sociala medierna får i höstens val. Fortfarande är det få etablerade politiker som använder sig av dem och de som gör det använder dem snarast som megafon än som ett verktyg för dialog. Om det faktumet ändras, kanske genom att fler bloggande kandidater tar sig in i riksdag och andra församlingar, kommer vi ta de första stegen in i en ny era. Då är det bara en tidsfråga innan slätstrukenheten försvinner och Sanna Rayman åter kan tycka att de svenska bloggarna är intressanta.

Bloggosfären är på många sätt en egen värld. I många fall är skribenter och läsare samma personer, det är få bloggar utanför modesfären som lyckas nå en masspublik. Politiska bloggar...