apr 13 2010

Skolpolis får en ny betydelse

Att socialdemokraterna sneglar allt mer på Folkpartiet liberalernas skolpolitik vet vi. Att det oftast blir fel när de gör det vet vi också. Idag lanserar de sin egen variant på ordning och reda i skolan, så att säga; varje skola ska ha en kontaktpolis dit elever kan vända sig när de sett något misstänkt med sina kompisar. Tanken må vara god och antagligen menar de väl, men implikationerna är skrämmande. Möjligheten till missbruk, exempelvis av mobbare som lämnar grundlösa tips till polisen om sina offer, är allt för stor.

Ytterligare en fråga är varför det här alls behövs. Det finns kuratorer, mentorer, rektorer och en massa annan vuxen personal i skolan. Varför behöver vi blanda in poliser redan på det stadiet? Är det inte rimligare att skolans personal får ta första kontakten? Ett av förslagen från Alliansen som presenterades igår var att lärare ska få större ansvar bland annat när elever kränks eller far illa, borde inte den här typen av kontakt vara en naturlig del?

Poliser i skolan på detta sätt är en dålig idé, även om de som föreslagit det säkert menar väl. Precis som så ofta är vägen till helvetet stenlagd med goda intentioner. Tyvärr gör ytbeläggningen ingen skillnad för vart vägen leder.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/13/skolpolis-far-en-ny-betydelse/

apr 13 2010

Rätt mål, fel medel

Mona SahlinMona Sahlin slår på stora trumman och basunerar ut Socialdemokraternas nya politik på dagens DN Debatt. Fast först måste hon ju gnälla på Alliansen, såklart. Det tar ungefär halva artikeln att gnälla och skylla ifrån sig. Sen får vi äntligen veta vad socialdemokraternas nya politik är. Lustigt nog låter det som ett eko av vad vi liberaler brukar prata om som självklarheter i vår egen politik, ett eko av Alliansens målsättningar. Eller vad sägs om den ”nya, revolutionerande politikens” fyra punkter:

  • Fler jobb
  • Mer utbildning
  • Minskad barnfattigdom
  • Minkat socialbidragsberoende

Välkommen i gänget, Mona? Det här är precis vad Alliansen har jobbat mot i snart fyra år i majoritet.

Fler jobb var det mantra från Alliansen som svepte bort en trött socialdemokrati från makten och är något som regeringen arbetat med under hela mandatperioden. Tyvärr fick vi en global finanskris på halsen som sänkte siffrorna, men även LO:s ekonomer konstaterade redan i början av mandatperioden att Alliansens åtgärder skapat ett antal nya, permanenta tjänster, jobb som är oberoende av konjunkturen. Fler jobb skapas genom att göra det billigare att anställa och att göra det mer lönsamt att arbeta. Det stora misslyckandet är att unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, men eftersom detta till stor del beror på höga ingångslöner och rigida turordningsregler, har det varit svårt att förändra. Unga idag har mer utbildning än några tidigare generationer haft, det är inte där skon klämmer i första hand. Det som saknas är arbetslivserfarenhet, något som unga idag inte får om de inte först skaffat sig – arbetslivserfarenhet! Moment 22, någon? Med höga ingångslöner vågar arbetsgivare inte chansa på oprövade kort, som unga utan arbetslivserfarenhet är i deras ögon. Med turordningsreglerna åker unga ut först när det ska skäras i tjänster, något som inte direkt leder till mer arbetslivserfarenhet. Därför är det bra att Mona Sahlin konstaterar att unga och nyanlända invandrare behöver särskilda insatser för att komma i arbete. Tyvärr är hon nog inte villig att satsa på några av de åtgärder som faktiskt kommer göra skillnad, eftersom facket motsätter sig just dessa.

Mer utbildning och framför allt bättre utbildning har Alliansen och i synnerhet Folkpartiet Liberalerna arbetat för. Förändringar av lärarutbildningen, mer fokus på kunskap i skolan, nya utbildningsvägar som kan få även den som är innerligt trött på teoretiska ämnen att skaffa sig en utbildning, lärarlegitimationer… Listan kan göras lång. Om det är något som prioriterats under den senaste mandatperioden så är det utbildningen. De socialdemokratiska glasögonen gör dock att detta ser dåligt ut, eftersom alla inte blir högskolebehöriga och alla inte skaffar sig en högskoleutbildning. Det är dåligt enligt den socialdemokratiska definitionen, en utbildning som inte ger högskolebehörighet är inte en riktig utbildning i deras ögon. Det synsättet förringar alla de människor som skaffar sig en praktisk utbildning och som arbetar som duktiga hantverkare, människor som inte har minsta intresse av att plugga tre år på en högskola utan hellre skaffar sig praktiska kunskaper och blir duktiga på yrken där det är hantverksskicklighet som räknas. Att ”alla ska plugga på högskola” urvattnar dessutom utbildningen och skapar en examensinflation, något som på sikt riskerar att leda till att du måste ha ännu mer och längre utbildning för att komma någonstans i arbetslivet. Det kommer att orsaka en kollaps i systemet, ett system som redan är ansträngt då allt färre arbetande ska försörja allt fler äldre och studerande.

Utanförskapet var en annan nyckel som låste upp regeringsmakten för Alliansen. Nu vill även Mona Sahlin motverka barnfattigdom och socialbidragsberoende. Det är bra. Men lösningen är inte att införa ännu fler olika bidrag från staten. Det är konstgjord andning, att koppla in respiratorn på ett dödsdömt system. Lösningen är att öka sysselsättningsgraden och att öppna arbetsmarknaden för dem som står utanför. Det betyder att vissa av fackets heliga kor måste slaktas, som turordningsreglerna och ingångslönerna. Vi måste bejaka satsningar som får människor i arbete (som RUT-avdraget), inte kräva att de avskaffas. Dessutom måste vi arbeta vidare med jämställdhet och mot fördomar. Människor med invandrarbakgrund diskrimineras fortfarande i arbetslivet, kvinnor som riskerar att föda barn inom överskådlig framtid väljs indirekt bort, personer som inte faller inom normens ramar exempelvis vad gäller könsuttryck sorteras ut. Ibland sker det inte ens medvetet, det är undermedvetna fördomar som nedvärderar kandidater. Mona Sahlin väljer dock att fokusera på helt andra saker än de som kan få fler i arbete och bryta utanförskapet. Hon är, precis som socialdemokrater och socialister i alla tider, besatt av klyftorna. Har skillnaden i levnadsstandard ökat mellan dem som har det bästa och dem som har det sämst är det katastrof, även om allas levnadsstandard höjts. Därför kommer Alliansens politik alltid att vara fel i hennes ögon, eftersom den inte fokuserar på att avskaffa klyftor utan på att göra det bättre för alla, speciellt dem som har det sämst.

Vi har fyra år bakom oss med en ansvarsfull politik, en politik som gjort att Sverige stått förhållandevis starkt i den globala finanskrisen. En politik som sänkt skatter och därmed givit mer pengar till individerna, en helt korrekt politik i en lågkonjunktur. En politik som jobbat hårt på att rätta till systemfel som skapats av ett socialdemokratiskt maktmonopol som inte uppmuntrat till annat än förvaltning och axelryckningar. Det har börjat ge resultat, men än är vi inte hemma. Resultaten av många förändringar syns inte än på några år, andra förändringar måste trimmas lite efter att verkligheten satt sina avtryck. Några förändringar har inte hunnit genomföras och chanserna är inte stora att de kommer att genomföras om den rödgröna röran tar över efter höstens val.

Mona Sahlin försöker att förnya socialdemokraterna och vill visa på en ny politik. Resultatet är en kopia av Alliansens målsättningar men utan trovärdiga medel för att nå dit. Tänker man dessutom på hennes samarbetspartner Vänsterpartiet sjunker trovärdigheten ytterligare. Alla ska med, sa socialdemokraterna 2006, men de glömde säga vart. Mona Sahlin berättar lite om vart. Hon talar däremot inte om hur.

Läs också Seved Monke, Runo Johansson, Per Altenberg, Mats G. Nilsson, Annarkia.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/13/ratt-mal-fel-medel/

apr 12 2010

Klara besked om skolan från Alliansen

Idag berättar Alliansens fyra partiledare på SvD Brännpunkt hur de vill utveckla skolan, med 10 konkreta punkter som kommer att införas 2012. Den största frågan, något som framför allt Folkpartiet liberalerna drivit på för, är att en lärarlegitimation införs. Både Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund välkomnar legitimationen och att dessa båda organisationer är överens om att ett förslag från Alliansen är bra, måste vara smått unikt.

Lovorden är många och det är inte så mycket att lägga till vad gäller själva införandet av lärarlegitimationen. Något som däremot förtjänar att uppmärksammas är de saker som legitimationen och de övriga förslagen innebär för undervisningen. Ett av dem är att lärarna i och med legitimeringen får ett års praktik med en mentor, som hjälper en nyutexaminerad lärare under dennes första tid i yrket. Istället för att kastas rakt ut i verkligheten med enbart en teoretisk examen, får lärarna en period där de kan dra nytta av andras praktiska kunskaper på ett bättre sätt. Utöver det tydliggörs ansvaret för betygssättning och undervisning och bara legitimerade lärare får sätta betyg. Lärarna får ökat ansvar och tydligare regler att luta sig tillbaka på, bland annat vad gäller elever som kränks.

Förutom legitimationen återinförs också lektoraten i skolorna. Lektor kan en legitimerad lärare bli, om denne också har doktors- eller licenciatexamen. Att på detta sätt stärka kopplingen till forskningen och dessutom öka ämneskompetensen i undervisningen är väldigt bra.

Alliansen har idag konkret visat vägen bort från flumskolan och mot en skola som utbildar för framtiden. Länge har det mest pratats om ordning, reda och disciplin i skolan, något som jag istället är övertygad kommer av sig självt om man satsar på att öka lärarnas status och kompetens. Med en ömsesidig respekt mellan lärare och elever uppnår man mer än med rigida regler och disciplinära åtgärder. Om eleverna får anledning att se upp till sina lärare på grund av deras kompetens och kunskaper blir relationen mer naturlig än om ”respekten” uppnås genom hot och ordningsbetyg. Därför gläds jag över dagens besked från Alliansen, det är ett stort kliv i rätt riktning för den svenska skolan.

Läs också Runo Johansson, Christoffer Fagerberg, Rasmus Jonlund, Joakim Hofvander, Mark Klamberg, Lotta Edholm, Sebastian Bjernegård, Kent Persson, Nina Larsson, Helen Törnqvist, Viktor Tullgren.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/12/klara-besked-om-skolan-fran-alliansen/

apr 10 2010

Tänkande individer eller viljelösa partislavar?

Staffan Danielsson kritiserar i SvD riksdagsledamöter och -kandidater som vågar ha egna åsikter innan valet, åsikter som kanske inte stämmer överens med vad den heliga Alliansen kan tänkas tycka efter valet. Som exempel använder han det väljarkontrakt som liberalerna Camilla Lindberg och Mathias Sundin skrivit ihop beträffande datalagringsdirektivet. Mathias Sundin bemöter för övrigt Danielsson i NT, tyvärr inte online.

Staffan Danielsson skriver i sin artikel att ledamöter som inte följer partilinjen hotar att fälla alliansen. Han tycker förvisso att man i undantagsfall ska kunna rösta emot sin partilinje, men samtidigt skriver han att det är livsfarligt för ledamöter att teckna väljarkontrakt. Jag vet inte hur han får ihop detta. Det ska vara ok att rösta emot partilinjen i vissa lägen, men man ska aldrig berätta i förväg för väljarna att man har den åsikten och kommer att rösta för den? Vem är det man ska vara lojal mot, de medborgare som valt dig eller de partiledningar (i koalitionsregeringar är det ofta inte ens din egen) som förhandlar fram lösningar för att alltid vinna varenda omröstning i riksdagen?

Danielssons stora misstag är att han förutsätter att en regering som förlorar en omröstning i riksdagen med nödvändighet faller efter detta. Det är en premiss som jag inte förstår över huvud taget. Det finns många exempel på regeringar som förlorar omröstningar men fortsätter sitt arbete. Så länge det inte är ett misstroendevotum så är det inga problem. En regering som förlorar en omröstning har helt enkelt inte lyssnat på de partier som ingår i samarbetet eller på något annat sätt inte sett till att ha stöd för sin politik. Då gäller det att gå vidare och dra lärdomar av det. Jag har svårt att se att en riksdagsledamot från ett alliansparti som röstar emot regeringen t.ex. vad gäller datalagringsdirektivet också skulle fälla regeringen i ett misstroendevotum. Det kommer inte att hända.

Jag är för ett ökat inslag av personval och vill ge total makt till väljarna över vilka individer som röstas fram. Jag har tidigare lyft fram Finlands valsystem som ett föredöme, ett system där väljarna helt avgör vilka det är som kommer att sitta i de folkvalda församlingarna. Det innebär också att vi får ett ökat inslag av tänkande individer som själva tar ställning och ger egna vallöften utöver de som är gemensamma för den partisammanslutning i vilken de ingår. Det skapar möjligheter för väljarna att själva ta ställning för åt vilket håll de vill att politiken drivs, istället för att de ska tvingas ta omvägen att gå med i ett parti, arbeta sig upp till en position där de får chansen att vara ombud på en partikongress och därigenom rösta för sin övertygelse. Det är inte en väg alla har möjlighet att gå, oavsett hur starkt de känner för en viss fråga. Då är det bättre att ge alla väljare en möjlighet att istället rösta på den individ som de känner bäst företräder deras åsikt inom den partisammanslutning de känner störst samhörighet med.

Så kallade ”frifräsare” accepteras inte i oppositionen, skriver Danielsson (och ekas av Tokmoderaten). Det ska också vara ett argument för att spela på deras villkor. Uttalandet handlar dock till största delen om Socialdemokraterna, ett parti som också motsätter sig personval eftersom man hellre passar ihop en riksdagsgrupp efter vilka partiet och facket helst vill se på dessa platser. Vilka väljarna faktiskt tycker har bra åsikter är oviktigt, så länge det finns några lagom kända personer som man kan använda som affischnamn. Det är total avsaknad av respekt för demokratin i min mening. Att i då spela spelet på deras villkor, som Danielsson och Tokmoderaten anser nödvändigt, är att vika sig för åsikter och metoder som man egentligen motsätter sig, något som är förkastligt. Om anledningen är enklare, att man faktiskt delar synen på hur partierna och deras företrädare ska fungera, är det likaledes förkastligt i mina ögon.

Partierna är inte sammanslutningar av viljelösa zombies som alltid tycker likadant som partiet. Tyvärr verkar dagens partiledningar prioritera hundraprocentig stabilitet och förutsägbarhet framför att faktiskt förankra sin politik. Den imaginära regeringsdugligheten, som bygger på att alltid vinna varje omröstning till varje pris, prioriteras över att bedriva en duglig politik. Det gäller såväl Alliansen som de rödgröna. Om det är den väg man vill gå, borde vi genomgå ett paradigmskifte i svensk politik: istället för att välja riksdagsledamöter från aktivistskaran, borde riksdagsledamöter och andra som ska rösta i enlighet med partilinjen istället vara anställda tjänstemän, i kontrakt förbundna att följa partiviljan. Sen kan de aktivistiska partimedlemmarna istället bedriva internt opinionsarbete och försöka påverka den officiella partilinjen, eftersom det är det enda som spelar någon roll. Det finns ingen anledning att ha dessa personer i riksdag eller i andra folkvalda församlingar, om de ändå bara är där för att rösta enligt partilinjen.

I praktiken kan man till och med låta varje parti ha en röstande företrädare och sen vikta deras röst efter valresultatet. Alla frågor är ju ändå avgjorda innan de röstas om, genom beslut på representantskap, kongresser och liknande. Varför ha en massa högavlönade riksdagsledamöter i olika utskott när frågorna kan utredas av tjänstemän och sen röstas igenom av partiledarna på en förmiddag i enlighet med deras respektive partiers interna beslut eller överenskommelser?

En levande politik förutsätter att vi har tänkande individer som företräder oss. I det begreppet ingår att själv kunna ta ställning och resonera om frågorna. Det kommer att resultera i att partilinjerna inte alltid kommer att vara de allenarådande och allsmäktiga dokument som de hittills fått vara. Det är sunt och kommer att vitalisera demokratin. Om partierna istället väljer vägen med viljelösa partislavar kommer politikerföraktet och ointresset för politiken istället att växa. Det är en utveckling jag bävar för och som jag absolut motsätter mig. Partier som kräver ovillkorlig lydnad och en avskaffad åsiktsfrihet av sina medlemmar (eller för den delen anställda) kommer aldrig att bli en levande kraft. Jag hoppas att Folkpartiet liberalerna, som jag själv är medlem i, aldrig kommer att bli ett sånt parti. Om det händer kommer jag lämna partiet med omedelbar verkan.

Läs också Johan Westerholm och Kent Persson.

Uppdatering: Mathias Sundin skriver på Brännpunkt om frågan, med ungefär samma argument som jag använder.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/10/tankande-individer-eller-viljelosa-partislavar/

apr 08 2010

Skattechock ska rädda välfärden – och fri entré på muséer?

Mynt på en bädd av sedlarSveriges Kommuner och Landsting, SKL, presenterade igår en rapport om välfärden i framtiden, författad av representanter från samtliga riksdagspartier. I den konstateras att välfärden kommer att bli dyrare i och med att fler blir äldre (i sig ingen nyhet) och hur mycket detta kommer att kosta det offentliga. Alla är överens om att välfärdens totala kostnad också måste tillåtas att öka, något som är självklart om man inte vill dra ner kraftigt på kvalitén. Av någon anledning konstaterar dock gruppen att man inte bara vill bibehålla dagens service utan att ambitionsnivåerna gradvis måste höjas.

Gruppen har i alla fall resonerat om hur finansieringen av denna ökade kostnad ska ordnas, men utan att kunna enas. Vänsterpartiet säger blankt nej till privatiseringar och i princip allting annat som inte stavas ”höjd skatt” och ”mer offentlig finansiering”. De andra partierna säger alla i högre eller lägre grad ja till andra lösningar, inklusive vänsterns blockkamrater. Trots det konstateras att det kommer att behöva bli en skattechock över de kommande 25 åren. En siffra som nämns är 13 kronor på varje intjänad hundralapp, en siffra som i alla fall jag finner fullständigt oacceptabel och som garanterat kommer att driva många från landet, om de har de valet. När vi redan idag har en skattesats som går upp mot 50% av inkomsten, kommer ytterligare 13 procent i inkomstskatt helt enkelt bli för mycket.

I samma andetag som denna rapport briserar som en bomb i det politiska Sverige, berättar den rödgröna röran glatt att de vill återinföra gratis entré på de statliga muséerna. Det framgår inte i artikeln hur mycket detta kommer att kosta, men det är hur som helst pengar som vore bättre att lägga på välfärden. Det är inte ett alternativ att ständigt höja skatterna för att finansiera alla favoritprojekt hos de rödgröna, även om framför allt vänsterpartiet verkar tro att skattkistan saknar botten och att det går att ösa hur mycket som helst ur den. Om vi ska klara välfärden kommer vi att behöva skära ner den offentliga verksamheten till det som faktiskt är kärnverksamhet. Vård, skola, omsorg, rättsväsende, försvar och infrastruktur är väl en bra sammanfattning av vad som är att betrakta som kärnverksamhet. Fri entré på muséer är inte kärnverksamhet. Även om jag personligen gillar att besöka muséer så motsätter jag mig fri entré, om det ska finansieras med skattepengar.

Förslag som istället har mer förankring i verkligheten kommer från t.ex. Folkpartiet liberalerna, som vill ha en parboendegaranti i äldrevården. Det är ett förslag som på ett enkelt sätt ökar kvalité och människovärde inom äldrevården, men som inte behöver kosta så mycket extra. Är man två som bor tillsammans även i äldreboendet borde ju till och med bli fler personer per kvadratmeter, eftersom kök och annat inte måste dubblas för två samboende personer. Idag avvisas detta ofta med argumentet att det bara är den ena personen i paret som har ett vårdbehov, något som är ett byråkratiskt trångsynt sätt att se på människor. Istället borde det gå att ordna ett boende som uppfyller de behov som paret har gemensamt. Det kan inte vara ett stort problem att ha två personer boende i ett servicehus i en något större lägenhet men bara ge den ena aktiv vård. Nej, parboendegarantin är precis den typen av åtgärd som vi ska satsa på för att höja ambitionsnivån som SKL tycker att vi måste.

Genom att tänka nytt i välfärden och framför allt äldreomsorgen kan vi faktiskt klara bättre kvalité utan att nödvändigtvis höja kostnaderna med så mycket som SKL befarar i sin rapport. Nyckeln är individuella lösningar och fler alternativ. Sådana lösningar stavas ”privata alternativ” och ”mångfald”. Det verkar ju även alla partier utom vänsterpartiet ha insett i högre eller lägre grad.

Fler som skrivit om parboendegarantin är Niklas Frykman (2, 3), Hans Åberg (2), Mattias Lönnqvist, Rasmus Jonlund, Carl Larsson, Runo Johansson, Carina Boberg, Daniel Snällman, Linnéa Darell, Fredrik Sneibjerg, Annika Beijbom, Andreas Froby, Victor Zetterman, Mark Klamberg, Seved Monke, Per Ankersjö.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/04/08/skattechock-ska-radda-valfarden-och-fri-entre-pa-museer/