Har precis blivit uppmärksammad på ytterligare en integritetskränkande åtgärd som sprungit ur Kriget mot terrorismen, ett krig som tydligen kan rättfärdiga alla åtgärder som staterna (framför allt de förenta) känner för att införa.
Den här gången är det förhandlingar mellan EU och USA om att ge USA automatisk tillgång till alla bankuppgifter inom EU. Att detta skulle bryta mot den svenska, och förmodligen många andra nationella, banksekretessen är inget som verkar ha kommit upp för debatt. Det är också talande att jag blivit uppmärksammad på detta via en blogg och inte sett något stort uppslag om det i traditionella medier. Det är ingen ny FRA-debatt, inget Ipred-uppror. Detta trots att förhandlingarna pågår just nu och det är det svenska ordförandeskapet som leder dem.
Detta är lika mycket som något ett tecken på att medierna inte bryr sig om EU-frågor, med motiveringen att de inte engagerar mediekonsumenterna. Problemet med det resonemanget är att medierna inte ger sina konsumenter så stor chans att bli intresserade, eftersom de nästan aldrig skriver något intressant om EU. Det är först när EU-beslut ska bli nationell lagstiftning som det börjar hända saker. Det är ju klart att människor då inte engagerar sig för att stoppa direktiv förrän det är ett eller två år för sent.
Jag är inte expert på lagstiftningen, men jag kan direkt säga att den är oacceptabel utifrån ett integritetsperspektiv och den borde bryta mot svensk banksekretess. Eftersom vi antagligen inte kommer vilja slopa vår banksekretess så är det av största vikt att Sverige lägger in sitt veto mot avtalet, alternativt helt enkelt vägrar implementera det. USA har ingen tradition av banksekretess på detta sätt så om vi börjar lämna ut uppgifter till dem har vi i princip satt banksekretessen ur spel, då det sannolikt kommer vara möjligt att via USA få tillgång till uppgifterna. Det är dags att ställa sig upp och säga att USA inte kommer att få tillgång till några som helst uppgifter från våra banker utan att brottsmisstanke och förundersökning föreligger, precis som för den svenska polisen.
Läs också mer hos Grahnlaw, Brusselsblogger 1, Brusselsblogger 2, Julien Frisch.
Mark Klamberg är inte lika oroad.