Fantasier, drömmar och ansvar

Vänsterpartiets kongress körde över partiledningen på flera punkter och skrev bland annat in sex timmars arbetsdag med bibehållen lön bland de prioriterade valfrågorna. Kongressen bestämde också att ersättningen i a-kassan ska höjas till 90 % och karensdagen i sjukförsäkringen ska avskaffas. Vänsterpartiets kongress anser med andra ord att verkligheten, i form av ett rödgrönt samarbete och en hotande ny finanskris, är något man måste ta hänsyn till. Kongressen verkar tro att Sverige är en skyddad bubbla som inte har något med omvärlden att göra. Sanningen är snarare att vi lever i ett land som är mer beroende av omvärlden än många andra.

Vänsterexperimentet har tidigare lämnat en lång önskelista som ska finansieras med tillväxtfientliga skatter och som uttalat vill beskatta människor inte för att finansiera statlig kärnverksamhet utan har som självändamål att hålla tillbaka rika människor för att på så sätt minska klyftorna. Det har inte föresvävat den rödgröna röran att klyftor kan minskas genom att höja levnadsstandarden och inkomstnivåerna för dem som har det sämst istället för att trycka ner dem som har det bäst. Sverige är ett av de länder där det är som allra svårast att bli rik på arbete. Att bli rik i Sverige kräver i princip antingen ärvda tillgångar eller en stor lottovinst. Det är mer eller mindre omöjligt att bli rik om man inte redan är det. Trots det sade Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson på kongressen att det är för lätt att bli rik i Sverige.

Den rödgröna oppositionen går till val på att höja skatter och att förstöra de goda förutsättningar till tillväxt som Alliansen under snart fyra år har jobbat hårt för att skapa. Skatter är något inneboende bra enligt vänsterpartierna och skatterna ska höjas, trots att de svenska finanserna är i god ordning. Om pengarna inte behövs för kärnverksamheterna kan man ju alltid använda dem till något roligt projekt som någon kommer på en sen kväll på partihögkvarteret. Alliansen går istället till val på att staten inte ska ta mer pengar från sina medborgare än nödvändigt. Majoriteten går till val på att fortsätta den ansvarsfulla politik som förts de senaste fyra åren. Statsfinanserna är tack vare detta de starkaste i hela EU. De länder som har sämre finanser, ibland rent katastrofala, styrs i de flesta fall av vänstermajoriteter, av regeringar som driver den sortens politik som de rödgröna går till val på.

Mona Sahlin försöker, allt mer desperat, att få den rödgröna politiken att framstå som ansvarsfull, verklighetsförankrad och fungerande. Samtidigt undermineras hennes insatser från framför allt vänsterflanken. Att hennes bästa svar på kritik är att säga ”ah men durå” till Fredrik Reinfeldt, som i kvällens debatt i agenda, hjälper inte heller. Vänsterexperimentet framstår allt mer som en fasad som inte bara har sprickor av oenighet, utan dessutom är byggd av så tunn politik att det knappt kräver någon ansträngning för att se igenom den.

Det är tydligt att framtiden tillhör Alliansen, som vill ta ansvar och som vill skapa positiv förändring. De rödgröna tittar hellre tillbaka på allt de vill återställa och alla framsteg de vill avskaffa, drömmer och fantiserar om en tid som aldrig egentligen fanns. Frågan väljaren måste ställa sig i höst är därför: vill jag leva i framtiden eller föredrar jag bakåtsträvande?

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/09/fantasier-drommar-och-ansvar/

Lätt att förstå Liberaldemokraterna

När det brittiska valresultatet nästan är klart är det lätt att förstå varför Liberaldemokraterna vill förändra valsystemet. Partiet har nästan en fjärdedel av rösterna men på grund av enmansvalkretsarna blir de bara tilldelade knappt 9% av parlamentsplatserna. Efter rapporterna under natten att väljare som köat till vallokalerna under kvällen inte fått möjlighet att rösta och att vallokaler fått slut på röstsedlar, har deras krav fått oväntad draghjälp. Givetvis är det lättare att få igenom egna förslag till ändringar i valsystemet om det ändå måste göras om. Att Liberaldemokraterna nu hamnat i den position att de avgör vem som bildar regering efter valet ökar också deras möjligheter.

Att systemet måste få ett större inslag av proportionalitet är uppenbart för exempelvis svenskar, som är vana vid att riksdagen är sammansatt på ett sätt som motsvarar fördelningen bland väljarna. Ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar fungerar egentligen bara bra om man i praktiken har två partier. I Storbritannien är det tre stora partier plus några mindre, vilket har lett till den snedfördelning som rått under många år. Då de två stora partierna Tories och Labour tjänat på systemet, har de dock aldrig varit speciellt intresserade av att förändra systemet. Det är något som lär förändras när Liberaldemokraterna nu sannolikt inte kommer att stödja ett parti som inte går med på förändring.

En förändring kommer givetvis att leda till färre starka majoritetsregeringar, det är nackdelen med proportionell fördelning av parlamentsplatserna. I längden motsvarar dock dessa system väljarnas vilja bättre och de demokratiska fördelarna måste anses starkare än de praktiska nackdelarna. Det är inte heller helt onyttigt för de brittiska partierna att lära sig att kompromissa. Den politik som bedrivits de senaste åren har i princip aldrig haft stöd av mer än 35% av väljarna, eftersom det alltid varit enpartiregeringar som kunnat komma till makten tack vare majoritetsvalen. Att fler väljare kan känna sig nöjda med den politik som bedrivs måste ses som mer än en principiell vinst för vilket land som helst.

Diagram över preliminärt valresultat i brittiska valet 2010

Jämförelsediagram över parlamentsplatser och procentuellt valresultat, där högra skalans 50% motsvaras av hälften av parlamentsplatserna på den vänstra skalan..

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/07/latt-att-forsta-liberaldemokraterna/

Oväntad valfråga i Storbritannien

Storbritannien har röstat och nu räknas rösterna. I skrivande stund har resultatet från tre första valkretsarna presenterats. Den stora frågan inför valet har varit om de konservativa kan ta över regeringsmakten från Labour. Dessutom har frågan om själva valsystemet varit stor, med starkast kritik från liberaldemokraterna som traditionellt missgynnas av det brittiska valsystemet. Just denna fråga kan bli en ännu större fråga än någon kunde gissa.

Efter bara ett par timmar har BBC börjat rapportera inte bara resultat, vallokalsundersökningar och analyser. Istället läggs mer och mer energi på rapportering om väljare som inte fått möjlighet att rösta. Vissa vallokaler har stängt, trots att människor stått utanför och köat. Människor som varit innanför dörrarna har ibland tillåtits att rösta även efter klockan 22, andra inte. Vissa vallokaler har hållit öppet en halvtimme extra för att alla ska kunna rösta. Följden är att valresultat i dessa valkretsar kan bli överklagade och att domstolar måste avgöra vad som varit korrekt agerande eller inte.

BBC kallar det en ”disgrace” och ”third world politics” att väljare i Storbritannien 2010 inte får möjligheten att rösta. Givetvis har de rätt. Det är ovärdigt ett modernt demokratiskt land att väljare avvisas från vallokalerna på grund av att valförrättarna inte hunnit med att ta hand om deras röster så snabbt som krävts. Antagligen kommer detta utgöra en av de stora nyheterna under den närmaste tiden oavsett vem som vinnerom någon ens får egen majoritet, vilket vallokalsundersökningarna antyder är osannolikt. Det är möjligt att vi ikväll fått se början till slutet för nuvarande brittiska valsystem och liberaldemokraterna kanske kan få sin vilja igenom vad gäller förändringar, tack vare uppenbara problem på andra håll i systemet.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/07/ovantad-valfraga-i-storbritannien/

Lättare att säga nej när man vet vad man säger nej till

Idag presenterades den första opinionsmätningen efter att de rödgröna presenterat sin gemensamma politik. Undersökningen är genomförd 28 april – 5 maj, det vill säga den period då de rödgröna förslagen presenterades, med kulmen i skuggbudgeten den 3 maj. Resultatet är talande. För första gången på nästan ett år leder allianspartierna över den rödgröna oppositionen. Det är en förändring som är statistiskt säkerställd, trots att förändringarna i de enskilda partiernas stöd inte är det.

De rödgröna har hittills klarat sig bra genom att kritisera regeringen och angripa deras förslag på alla upptänkliga sätt. Det har tilltalat många väljare som inte tyckt att regeringen har levt upp till allt som de hoppats på. Fokus har under en lång tid legat på missnöjet med regeringen istället för på oppositionens egna förslag. Under en lång tid har vi fått veta att vi inget får veta förrän i april och att de flesta skarpa förslagen kommer först i skuggbudgeten. Nu har deras budget presenterats och den rödgröna politiken börjat ta form även i medierapporteringen. Istället för att bara klaga måste de rödgröna nu visa upp sina egna visioner om hur Sverige ska se ut i framtiden.

Den rödgröna enigheten som oppositionen har skrutit om visar sig nu inte hålla för närmare granskning. Väljarna gäspar åt eller tar avstånd från många av de förslag oppositionen har lyckats enas om. Det tog inte heller lång tid innan det visade sig att fasaden har sprickor. Det gäller såväl oenigheten om att återinföra av förmögenhetsskatten som synen på Las. Väljarna reagerar som förväntat med att överge de rödgröna partierna. Alliansen har inte lyckats fullt ut med sina reformer och vissa löften från valrörelsen 2006 har ännu inte infriats. I jämförelse med det rödgröna alternativet är dock regeringen stark och allianspartierna har en politik som väljarna har förtroende för. Väljarna tror inte längre att en god välfärd kräver världens högsta skatter, inte heller gillar de att inte få klara besked om politiken före valet. Så länge miljöpartiet och vänsterpartiet håller fast vid sina grundläggande värderingar kommer de heller inte att få det och efter valet kommer det handla om vem som blir överkörd snarare än om hur de ska komma överens.

Att Alliansens partiledare i samband med sin tågturné nu i veckan passade på att plocka politiska poäng på oppositionens utspel är inte konstigt. De nio vallöften som presenterades handlade mest om vilka delar i oppositionens politik man säger definitivt nej till. Det har förekommit kritik mot att löftena inte är visioner om vad som ska göras utan löften om att inte göra andra saker. Det är sant. Samtidigt är dagens politiska landskap präglat av blocken och det har blivit allt viktigare att visa upp skillnaderna mellan de två alternativen – speciellt i ljuset av att både moderaterna och socialdemokraterna rört sig mot mitten. Att då lämna nio löften med syfte att visa just på skillnaderna är helt rätt, både strategiskt och som budskap till väljarna. Vi vet också åt vilket håll Alliansen vill ta Sverige, då gör det inte så mycket att vissa konkreta visioner dröjer. Samtidigt gäller det för Alliansen att inte tappa fart och vaggas in i en falsk känsla av trygghet. För att vinna väljarna räcker det inte med att visa upp oppositionens tillkortakommanden. Visioner om framtiden krävs också för att vinna väljarnas fortsatta förtroende. Risken är annars att väljarna avstår från att rösta på de rödgröna, men utan att istället lägga rösten på Alliansen.

Ännu vet vi inte hur mycket den rödgröna politiken påverkat opinionenlängre sikt, eftersom de rödgröna förslagen bara börjat sjunka in i medborgarnas medvetande. De kommande opinionsundersökningarna kommer att ge fler svar. Att oppositionens långvariga övertag är brutet står dock klart. Valet är långt ifrån avgjort, oavsett vad statsvetare och andra experter uttalat tidigare. Det betyder att den valrörelse som nu börjar verkligen kommer att avgöra höstens val. Det är en vinst för demokratin. Om Alliansen dessutom lyckas säkra fyra år till i regeringsställning betyder det en vinst även för Sverige.

Opinionsundersökning från Demoskop, maj 2010. M 30,6%, FP 9%, KD 5,4%, C 4,2%, V 4,8%, MP 8,8%, S 33,8%, SD 2,1%

Ingen stiltje i opinionen

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/06/lattare-att-saga-nej-nar-man-vet-vad-man-sager-nej-till/

Transpersoner har också mänskliga rättigheter

Idag skriver jag, Jens Odsvall från Människorättsnätverket Svart måndag och Catrine Norrgård från HBT-liberaler på Politikerbloggen om transpersoners rättigheter. Vi är själva cispersoner men det hindrar oss inte från att ta ställning för att alla människor har samma grundläggande mänskliga rättigheter. Transpersoner ses ofta som andra klassens medborgare och får genomlida diskriminering, undermålig sjukvård och ifrågasättande attityder. Jag, Jens, Catrine och många andra förstår över huvud taget inte varför det ska behöva vara så. Vad är det som är så hotande med transpersoner?

För att kanalisera mitt och andras engagemang startade jag för en tid sedan nätverket C4T. Nätverket är till för alla, oavsett egen könsidentitet, som vill engagera sig för transpersoners rättigheter. Engagemanget kan sträcka sig från allt att bara prata med sina vänner om hur dåligt samhället behandlar transpersoner, till att skriva debattartiklar på det sätt vi tre gjort idag och vidare till att faktiskt påverka lagstiftning och sjukvård – om man har den möjligheten.

Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna få igång en debatt som nästan ingen velat eller vågat ta i på länge. Om du vill vara med i debatten är du välkommen.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/05/transpersoner-har-ocksa-manskliga-rattigheter/