Vänsterpartiets kongress körde över partiledningen på flera punkter och skrev bland annat in sex timmars arbetsdag med bibehållen lön bland de prioriterade valfrågorna. Kongressen bestämde också att ersättningen i a-kassan ska höjas till 90 % och karensdagen i sjukförsäkringen ska avskaffas. Vänsterpartiets kongress anser med andra ord att verkligheten, i form av ett rödgrönt samarbete och en hotande ny finanskris, är något man måste ta hänsyn till. Kongressen verkar tro att Sverige är en skyddad bubbla som inte har något med omvärlden att göra. Sanningen är snarare att vi lever i ett land som är mer beroende av omvärlden än många andra.
Vänsterexperimentet har tidigare lämnat en lång önskelista som ska finansieras med tillväxtfientliga skatter och som uttalat vill beskatta människor inte för att finansiera statlig kärnverksamhet utan har som självändamål att hålla tillbaka rika människor för att på så sätt minska klyftorna. Det har inte föresvävat den rödgröna röran att klyftor kan minskas genom att höja levnadsstandarden och inkomstnivåerna för dem som har det sämst istället för att trycka ner dem som har det bäst. Sverige är ett av de länder där det är som allra svårast att bli rik på arbete. Att bli rik i Sverige kräver i princip antingen ärvda tillgångar eller en stor lottovinst. Det är mer eller mindre omöjligt att bli rik om man inte redan är det. Trots det sade Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson på kongressen att det är för lätt att bli rik i Sverige.
Den rödgröna oppositionen går till val på att höja skatter och att förstöra de goda förutsättningar till tillväxt som Alliansen under snart fyra år har jobbat hårt för att skapa. Skatter är något inneboende bra enligt vänsterpartierna och skatterna ska höjas, trots att de svenska finanserna är i god ordning. Om pengarna inte behövs för kärnverksamheterna kan man ju alltid använda dem till något roligt projekt som någon kommer på en sen kväll på partihögkvarteret. Alliansen går istället till val på att staten inte ska ta mer pengar från sina medborgare än nödvändigt. Majoriteten går till val på att fortsätta den ansvarsfulla politik som förts de senaste fyra åren. Statsfinanserna är tack vare detta de starkaste i hela EU. De länder som har sämre finanser, ibland rent katastrofala, styrs i de flesta fall av vänstermajoriteter, av regeringar som driver den sortens politik som de rödgröna går till val på.
Mona Sahlin försöker, allt mer desperat, att få den rödgröna politiken att framstå som ansvarsfull, verklighetsförankrad och fungerande. Samtidigt undermineras hennes insatser från framför allt vänsterflanken. Att hennes bästa svar på kritik är att säga ”ah men durå” till Fredrik Reinfeldt, som i kvällens debatt i agenda, hjälper inte heller. Vänsterexperimentet framstår allt mer som en fasad som inte bara har sprickor av oenighet, utan dessutom är byggd av så tunn politik att det knappt kräver någon ansträngning för att se igenom den.
Det är tydligt att framtiden tillhör Alliansen, som vill ta ansvar och som vill skapa positiv förändring. De rödgröna tittar hellre tillbaka på allt de vill återställa och alla framsteg de vill avskaffa, drömmer och fantiserar om en tid som aldrig egentligen fanns. Frågan väljaren måste ställa sig i höst är därför: vill jag leva i framtiden eller föredrar jag bakåtsträvande?
