Operan + Dramaten = mycket mer scenkonst

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har fått en riktigt bra idé. Igår på DN Debatt presenterade hon ett förslag om att slå ihop Dramaten och Operan till en enhet. Fördelen med detta är att man kan ha en administration för båda scenerna och därmed spara pengar, pengar som istället kan användas till kärnverksamheten som är att producera kultur och scenkonst.

En så enkel idé har alltså inte presenterats förrän nu. Det är konstigt, men trevligt för Madeleine som kan ta åt sig äran av att ha kommit på detta.

Nu är det bara ett problem kvar. Sveriges så kallade kulturelit. Av någon, för mig outgrundlig, anledning är hela kultureliten emot förslaget. Inte med några rationella argument vad jag kunnat se utan helt enkelt en känsla av att det är fel. Man kan väl inte hålla på och slå ihop saker? Dessutom är det inte effektivt.

– Snarare är det så att ju mindre enheter man har, desto mer effektiv blir man, säger Marie-Louise Ekman, chef för Dramaten, till DN.

Jag skulle nog drista mig till att säga att Marie-Louise Ekman inte kan det minsta om ekonomi och organisation. I så fall hade hon aldrig sagt detta. Det är tämligen väl bevisat att större enheter, till en viss gräns och anpassat efter verksamheten, ger effektivitetsvinster. Men aldrig att effektiviteten blir större ju mindre enheterna är. Det finns en anledning till att alla företag skapar större enheter och inte mindre.

Ekman säger också att bara för att två verksamheter ligger vägg i vägg så betyder det inte att man bara jobbar på den ena av dem. Nej, det är sant. Däremot kanske man gör samma sak två gånger eftersom den ena sidan av väggen inte kan dra nytta av det som den andra sidan redan gjort.

Leif Zern påpekar att Dramaten inte är Operan. Nej, det vet vi. Däremot är det scener med likartat uppdrag och näraliggande verksamhet. Vad finns det för argument mot att låta dem få en administration som fungerar effektivare och billigare?

Lars Löfgren kommer med ett korkat inlägg som inte säger något om vad som egentligen är korkat i Madeleines förslag, trots att hans tes är just att det är korkat. Det handlar mest om att han ska berätta vad som varit bra och dåligt i historien. Jag förstår att han påpekar att det var dåligt för Operan och Dramaten att flytta ihop efter att Dramaten brann, men det handlar ju om lokaler. Det är ingen som föreslår att de båda ska dela scen och hus, bara administration.

Så vad är man egentligen emot från kultureliten? Att man får mer pengar över till att spendera på kultur? Det ter sig för mig helt sjukt. Å andra sidan är inte jag kulturelit, utan bara en vanlig kulturkonsument som vurmar för att det ska finnas ett rikt utbud av fri kultur.

Jag är rädd att en grymt bra idé kommer att kvävas av kulturetablissemanget av de två enkla anledningarna att det dels går emot deras ryggradskänsla (ju mer pengar desto bättre, oavsett vad de går till) och dels att förslaget kommer från en borgerlig och till detta liberal politiker (för vi vet ju alla att borgare i allmänhet och liberaler i synnerhet hatar kultur, eller hur?).

Nej, stå på dig, Madeleine, och fortsätt ligga på! Sveriges kultur förtjänar att någon faktiskt bryr sig om den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/10/operan-dramaten-mycket-mer-scenkonst/

Liberal, varken socialist eller konservativ

Antingen är man höger eller vänster” konstaterar Rolan Poirier Martinsson på SvD:s ledarsida igår.

Jag konstaterar att höger och vänster inte är de enda dimensionerna, något som Political Compass gjort i 10 år eller något sånt. Jag är för frihet på alla sätt. Frihet att leva som man vill, frihet från statlig inblandning och frihet från ett högt skattetryck. Jag är liberal.

Liberalismen handlar i sin grund om frihetsmaximering. Vill man leva i en kärnfamilj ska man få det men vill man leva i ett polyamoröst bisexuellt förhållande så ska man få göra det också. Vem är staten att bestämma vilken slags kärlek som är bra eller dålig? Undantaget är givetvis om man börjar göra saker mot andra individers vilja.

De två vägarna som Poirier Martinsson hittar verkar vara vänster och höger, eller i min terminologi socialism och konservatism. Jag bekänner mig inte till någon av ideologierna. Liberalismen gör uppror mot båda delar. Undantaget är den amerikanska liberalismen som blivit mer vänstervriden än vad namnet skulle antyda och därmed flörtar med socialismen vad gäller statens storlek.

Eftersom jag definierar mig som liberal och även kallar mig livsstilsliberal i somliga sammanhang, borde jag vara olycklig enligt Poirier Martinsson. Det är jag inte. Just tack vare att jag har en liberal grundsyn och verkligen tycker att alla ska få leva som de vill i största möjliga utsträckning, så är jag oftast lycklig. Däremot verkar många konservativa upprörda över samhällsutvecklingen och verkar känna sina ideal hotade av den allmänna opinionen.

Oavsett vad herr Poirier Martinsson anser, så tänker jag fortsätta kalla mig liberal och stå upp för mina ideal. Jag tänker varken bli socialist eller konservativ eftersom ingendera ideologin ser på världen på samma sätt som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/10/liberal-varken-socialist-eller-konservativ/

Ett smutsigt beteende

Sopåkarna i Stockholm har gått ut i vild strejk, i protest mot lönevillkoren hos Liselotte Lööf. Det är inte en strejk som är sanktionerad av facket utan facket jobbar tillsammans med arbetsgivarna för att sopåkarna ska gå tillbaka till jobbet. Konflikten är oacceptabel, säger Anders Norberg på BA.

Alla sopåkare vill inte heller strejka, något jag förstår fullkomligt eftersom det är en vild strejk. Vad händer då? Jo, de sopåkare som strejkar åker hem till dem och skär sönder däcken på deras bilar!

Vild strejk. Skadegörelse och hot mot dem som inte vill delta i denna olagliga strejk. Oacceptabla skador gentemot tredje part genom att restaurangernas soprum fylls på bara ett par dagar. Allt detta för att ett företag inte har lönevillkor som gillas av alla men som godkänns av facket. Ja, jag förutsätter att de godkänts eftersom facket inte står bakom strejken.

Precis detta är anledningen till att Sverige har en väldigt generös lagstiftning gentemot fackförbund och att vi har en stark fackföreningsrörelse. Visst har facken alldels för mycket makt generellt sett, men fördelen är att sådana här situationer helt enkelt inte ska kunna uppstå. Nu har det ändå gjort det och det dessutom i en bransch som är en nödvändig samhällsfunktion.

Var gick det fel? Har facken fått så stor makt att arbetarna nu tror att de ensidigt kan bestämma och, om de inte får det, kan bete sig som bortskämda barn? Dessutom tar de till egenmäktigt förfarande genom att de helt sonika tog företagens sopbilar för att åka till en uppsamlingsplats för de strejkande.

Något måste göras innan Sverige blir ett nytt Frankrike. Det har blivit dags för arbetsmarknadens parter att uppgradera den svenska modellen till version 2.0.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/09/ett-smutsigt-beteende/

Slut på kluvenheten i kärnfrågan om energin

Efter svängningar från KD, nattliga möten i C och en idog kamp från FP har Sverige äntligen fått en energipolitik som är hållbar utifrån både klimatsynpunkt, övriga miljöaspekter och inte minst energiförsörjningsperspektiv.

Det känns bra att de kärnfrågor Folkpartiet liberalerna drivit i så många år äntligen börjar få erkännande från övriga partier i politiken. Det gäller inte bara kärnkraften. Den svenska skolan kommer lagom till nästa val vara en modell baserad på liberal politik. Euron kommer allt oftare upp som en reell framtid för Sverige. Könsneutrala äktenskap är snart verklighet.

Även om man ibland blir sur, upprörd, ledsen och arg över tillfälliga utspel från FP så kan man i alla fall räkna med att kärnfrågorna, som drivits över lång tid, till slut bär frukt när övriga partier inser att liberalerna faktiskt har haft rätt hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/05/slut-pa-kluvenheten-i-karnfragan-om-energin/

Vem ska övervaka övervakarna?

Det börjar bli dags att börja utse dem som ska hålla koll på FRA. En av de personer som torde vara självskriven för detta arbete och som dessutom fått många nomineringar från sin egen riksdagsgrupp är Camilla Lindberg. Trots detta, fick jag höra av henne igår, har Folkpartiet liberalernas gruppledare i riksdagen tagit bort henne från nomineringslistan. Varför? Den enda motivering som hörts är att hon är för kritisk mot FRA.

För kritisk mot FRA? Är det något negativt när man kritiskt ska granska vad de håller på med? Jag skulle snarast säga att det var ett krav, att ingen granskare skulle få vara odelat positiv till verksamheten. Visst, man måste ha både företrädare och motståndare inblandade i granskningen, för att få ett nyanserat synsätt. Däremot är det en risk om man har folk som går in med inställningen att det inte finns några fel. Dessutom borde det vara självklart att Camilla, som Alliansens största kritiker av FRA-lagen, ska ingå i granskningsnämnden.

Det är dags att lägga personliga konflikter bakom sig och inse att Camilla är en av de bäst lämpade för denna sammanslutning. Bakläxa till Johan Pehrson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/02/04/vem-ska-overvaka-overvakarna/